Erik Lindegren

Wikipedia

Johan Erik Lindegren, född 5 augusti 1910 i Luleå, död 31 maj 1968 i Stockholm (självmord), var en svensk författare, ledamot av Svenska Akademien 1962 - 1968, stol 17. Sonson till kompositören Johan Lindegren.

Under gymnasietiden i Östersund publicerade Lindegren dikter i ÖGF Lyrans interna tidning Heimdall. 1935 debuterade han i bokform med diktsamlingen Posthum ungdom. Snart väcktes hans intresse för finlandssvensk, fransk och engelsk modernism. Betydelsefull för Lindegrens utveckling var också Birger Sjöbergs sena diktsamling Kriser och kransar. Lindegrens beläsenhet i utländsk modernistisk diktning möjliggjordes genom hans verksamhet som översättare och kritiker och genom personliga kontakter med t ex Artur Lundkvist och de finlandssvenska modernisterna. Rabbe Enckell spelade en viktig roll som poetisk mentor. Efter flera år av motigt arbete på att hitta sin egen lyriska orientering och samtidigt försöka leva på sitt skrivande och sin kritiska verksamhet kom Lindegren till ett genombrott 1939-40; hans dikter blev mer förtätat bildrika än någonsin och samtidigt mer rytmiskt säkra. Under intryck av en diktsvit av Lawrence Durrell, The Sonnets of Hamlet (1939) som fick hjälpa till med det metriska, och intrycken av de första månaderna av Andra världskriget, dess absurditet och likgiltightet för människoliv, tillkom mannen utan väg, som i en första någorlunda färdig version avslutades i augusti 1940. Lindegren erbjöd dikterna till Bonniers och fick en solklar refusering; genom vännen Artur Lundkvist fick han senare höra att man hade citerat dem i förlagskorridoren som om de vore dårdikter. Före 1941 hade Lindegren fått synnerligen litet i tryck och han verkar ha fått en hel del ekonomiskt understöd av fadern, som också backade upp utgivningen av mannen utan väg.

1942 plockades han upp till ett jobb på kulturredaktionen på Afton-Tidningen; dess kulturchef Stig Ahlgren hade lagt märke till honom. Här fick han äntligen ett forum och gjorde sig känd som en pigg och stilsäker ung kritiker med ovanlig internationell utblick.

Samma år kom den banbrytande diktsamlingen mannen utan väg ut på eget förlag. Genom sitt avancerade, komprimerade bildspråk, sin associationsrikedom och teckningen av samtiden fick den mycket stor betydelse för fyrtiotalismen och den svenska modernismen överhuvudtaget, men vid förstapubliceringen gick den nästan spårlöst förbi, den blev dock en slags kultbok under de närmaste åren. En ny utgåva kom äntligen 1946 på Bonniers och uppkallade bl a Sten Selander och Karl Vennberg till debatt om poesi, språk och obegriplighet.

Diktsamlingen Sviter gavs ut 1947. Här visar sig Lindegren från en ny sida, som kärlekslyriker med många referenser till 1800-talets engelsk- och tyskspråkiga romantik. Viktig är också diktsamlingen Vinteroffer från 1954, liksom Lindegrens roll som huvudredaktör och mångkunnig skribent i Prisma (1948-50), "en granskning av de olika konstarternas läge i nuet". Här medverkade bland andra Karl-Birger Blomdahl, Hjalmar Gullberg och Ilmar Laaban.

Lindegren var också verksam som operalibrettist. Bland annat bearbetade han Harry Martinsons versepos Aniara som libretto för Karl-Birger Blomdahls opera Aniara 1958-59. Ännu ett samarbete med Blomdahl var librettot till operan Herr von Hancken efter Hjalmar Bergmans roman 1963. En annan insats på detta område var den ofta spelade svenska versionen av operan Maskeradbalen. Lindegren förlade handlingen till Gustav III:s hov, så som tonsättaren Giuseppe Verdi på sin tid ursprungligen planerat. Lindegren fångade tidsandan bland annat genom att använda citat ur svensk 1700-talslyrik, till exempel av Johan Henrik Kellgren.

Efter Dag Hammarskjölds död valdes Erik Lindegren till hans efterträdare på stol nr 17 i Svenska akademien.

[redigera] Bibliografi

• Posthum ungdom 1935
• Mannen utan väg 1942
• Sviter 1947
• Dikter 1942-1947 1953
• Vinteroffer 1954
• Dikter 1960
• Dag Hammarskjöld 1962
• Herr von Hancken 1965
• Tangenter 1974
• Operakritik 1994

[redigera] Priser och utmärkelser

• Svenska Dagbladets litteraturpris 1947
• Litteraturfrämjandets stora pris 1954
• De Nios stora pris 1961

[redigera] Litteratur

• Anders Cullhed, Tiden söker sin röst. Erik Lindegrens väg till det poetiska genombrottet. Stockholm 1983.
• Lars Bäckström, Erik Lindegren. En biografi. Stockholm 1962, 2 upplagan 1978.