Fredrika Bremer

Wikipedia

Fredrika Bremer, född 17 augusti 1801 på Tuorila i Pikis socken, nära Åbo, Finland, död 31 december 1865 på Årsta slott (Haninge kommun), Stockholms län; svensk författare, feminist och välgörenhetsidkare.

Fredrika Bremer är en feministisk förgrundsgestalt, och en författare som introducerade den realistiska romanen i Sverige. Genom hennes roman Hertha påverkade hon opinionen för att kvinnan skulle medges rätt att myndigförklaras, vilket riksdagen belutade efter en livig offentlig debatt. Redan under sin samtid var hon världsberömd.

Fredrika Bremer fick en renässans på 1970-talet. Av de många som forskat på hennes liv, tankar och gärningar kan särskilt nämnas Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Sture Linnér, Henrik Schück och Agneta Pleijel.

Innehåll 1 Uppväxt och unga år 2 I Årsta och på Tomb 3 1840-1854 4 Feminism 5 "Pilgrimsresan" 6 Bibliografi 7 Se även 8 Externa länkar 9 Källor

[redigera] Uppväxt och unga år

Den släkt Bremer som Fredrika Bremer tillhörde, kommer enligt traditionen från Bremen; en Isak Bremen lär ha flyttat till Västerås 1644. Den äldste belagda stamfadern, Isak Bremer (1707-1771) var handlande där. Den senare var Fredrika Bremers farfars far. Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren Karl Fredrik Bremer (1770-1830) och Birgitta Charlotta Hollström. Sondotter till skeppsredaren i Åbo, Jacob Bremer (1711-1785) och Ulrika Fredrika Salonius (1746-1798).

Fredrika Bremer var dotter till en brukspatron i Åbo, men växte upp i Stockholm, dit familjen flyttade 1804. Fadern var en av Finlands mest framgångsrika affärsmän och familjen var mycket förmögen. Familjen hade sin sommarbostad på Årsta slott med anor från medeltiden. Som tiden föreskrev, fick Fredrika Bremer undervisning i hemmet. Fadern var enligt Fredrika Bremer själv mycket auktoritär, tillbakadragen men med familjen känslostyrd och lynnig. Modern var en socitetsdam med fransk fostran. Redan vid åtta års ålder började Fredrika Bremer skriva fransk vers; som barn ansågs hon vara mycket upprorisk vilket tillskrevs ett konstnärligt temperament. Moderns uppfostran var dock mycket sträng. Varje morgon blev Fredrika Bremer och hennes systrar förda till modern för att niga och kyssa hennes hand, de skulle äta minimalt för att vara "zefyrliknande" eftersom deras liv hängde på att de blev gifta. Kvinnor var vid denna tid inte myndiga och en ogift kvinna hade problem att finna en lämplig livsgärning annan än äktenskap, då möjligheterna till inkomster och försörjning genom arbete ansågs olämpligt.

1821 begav hon sig med familjen på resa med täckvagn och sin betjänt genom kontinenten på en så kallad uppfostringsresa, som unga damer och herrar företog i syfte att insupa den kontinentala kulturen. Familjen vistades några år i Tyskland, Schweiz, Paris, och Nederländerna. I Paris blev hon bekant med landets sociala verksamheter som hon tog stort intryck av. Vid återkomsten till Sverige deltog hon i sällskapslivet i Stockholm; för en dam innebar det att brodera i sällskap och andra stillsamma sysslor. "Broderande på en evig och grå halsremsa domnade jag alltmer, dvs. i mina livligare krafter, i min håg att leva" skrev hon i sin dagbok.

[redigera] I Årsta och på Tomb

1826-1828. var hon bosatt på familjens gods på Årsta, där hon med religiös övertygelse ägnade sig åt att förbättra livet för traktens fattiga och sjuka. Under den tiden utvecklade hon även sina konstnärliga färdigheter och påbörjade romantriologin Teckningar utur hvardagslifvet. Romanen tillkom under påverkan av den brittiska brevromanen, Jeremy Benthams utilism, platonskt influerad humanism, Friedrich Schiller, och Johann Gottfried Herder. För detta verk vann hon erkännande, och blev den då mycket ansedda skolmannen Per Böklins lärjunge i Kristianstad från 1833. Böklin och hon själv skulle förbli goda vänner hela livet, och deras korrespondens finns utgiven av Klara Johansson och Ellen Kleman i Fredrika Bremers brev 1-4 (1915-20). Han friade till henne vid ett flertal tillfällen, men hon tackade nej.

När Böklin hastigt gifte sig 1835 drog sig Fredrika Bremer undan sällskapslivet och var under långa perioder bosatt hos grevinnan Stina Sommerhielm på Tomb i Norge. Hon återvände bara till Sverige när en av hennes systrar låg för döden, och stannade i Norge till 1840. I Norge skrev hon ett av de verk som hon blivit mest beundrad för, romanen Grannarne (1837). I likhet med hennes andra romaner är den mycket självbiografisk eller hennes egen önskedröm. Den förnyar samtidens estetik genom att låta romanens berättare vara mindre påträngande, och därigenom mer objektiv och mindre uttalat moraliserande. Hon hade vid romanens tillkomst studerat Goethe.

Även den följande romanen, Hemmet (1839) är influerad av honom. Det mest påfallande med denna roman är emellertid systerskapets tecknande, som utan idealisering av personerna framhåller gemenskapens betydelse särskilt för de ogifta kvinnorna. Hennes romaner är alltid skrivna med en synlig kvinnlig berättare och kvinnliga huvudpersoner med fadersrelationen och familjen som huvudmotiv.

[redigera] 1840-1854

Vid det laget var Fredrika Bremer världsberömd som författare. Hon återvände till Stockhom 1840, och skrev där sin första icke-skönlitterära bok, Morgon-väckter (1842), en religiös idéskrift i den aktuella debatten. I Stockholm fortsatte hon det välgörenhetsarbete hon sysslat med i yngre år och bröt sin isolering genom att delta i det högborgerliga och intellektuella umgängeslivet. En av hennes goda vänner var Erik Gustaf Geijer, och hon umgicks även mycket med Esaias Tegnér.

Efter att ha läst Alexis de Tocquevilles skildring av Amerika, reste hon till USA 1849 och stannade i två år. Hennes intryck från den vistelsen finns i dagboksanteckningar och brev till en syster, vilka hon utgav i Hemmen i den nya världen (1853-54). I Amerika tog hon starkt intryck av den filantropiska verksamheten där, och försökte starta ett världsfredsprojekt i England med en programskrift som trycktes i Times 1854. Vid denna tid kallar hon sin ideologi "kristen socialism", en i dåtidens England förekommande riktning, då konkurrenstanken enligt henne var oförenlig med det kristna budskapet. [1] Hon uppfattas dock ofta som kristen socialliberal (ibid ; Mannheimer, 1984, s. I:383).

[redigera] Feminism

1856 utgav Fredrika Bremer idéromanen Hertha, med undertiteln En själs historia, teckning ur det verkliga livet, som handlar om nödvändigheten att kvinnor fick sin myndighet. Huvudpersonen, Hertha, för en kamp mot sin förmyndare och försöker slippa bli gift. Litteraturprofessor Sverker Ek kallar romanen 1926 tendensiös och säger att den vittnar om en inre känslomässig brist, men att den även är ett uttryck för mod då romanen utmanade hennes popularitet. Bland feminister har romanen dock givit Fredrika Bremer en nästan ojämförlig beundran, och hon kallas ofta den svenska kvinnorörelsens grundare, fastän uttryck för feminism redan finns hos bl. a. Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Romanen väckte offentlig debatt, den s.k. Herthadiskussionen som ledde till att riksdagen 1858 beslutade om att kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. Vidare öppnades 1861 Högre lärarinneseminariet i likhet med den "högskola" som föreslås i Hertha. Påverkad av romanen grundade Sofie Leijonhufvud Tidskrift för hemmet 1859.

[redigera] "Pilgrimsresan"

När Fredrika Bremer skrivit Hertha begav hon sig omedelbart till södra Europa; först Schweiz, sedan Grekland, Italien, Frankrike och Orienten. Om detta har hon skrivit i Lifvet i gamla världen (1860-62). Framför allt studerade hon de olika kyrkorna. Under denna tid hade Bremer en tanke om att bygga en framtidskyrka i vilken olika trosuppfattningar inte skulle hindra någon att bli medlem. Hon kallade detta att ha funnit "den högsta kritiska ståndpunkten" att flera religioner och moralsystem verkligen kunde samsas. Vissa folk, ansåg dock Bremer, vara oförbätterliga, och då kunde hennes försoningstanke som annars var så framträdande för hennes idéer, vara mycket fjärran. Hon var visserligen långt före sin tid i många avseenden, men var i andra hänseenden fast i gamla föreställningar. Åsa Moberg sätter hennes åsikter i samtidens kolonialism och missionerande, där "förbättring var förändringens enda tänkbara väg" och att "samma egocentriska godhet genomsyrar alla 1800-talets politiska och sociala frågor" (Moberg, 1997, s. 91). För detta har Fredrika Bremer blivit skarpt kritiserad under senare år (ibid, not 49).

Hon återvände till Sverige 1861. De sista åren deltog hon bland annat i den segdragna debatten om ståndsriksdagen, som ledde till representationsreformen vilken trädde i kraft 1866. Efter en kort tids sjukdom avled hon i Årsta 31 december 1865. Hennes kvarlåtenskap inbegrep opublicerat material, och ärvdes av hennes syster Charlotte Quiding som utgav valda delar, förstörde stora partier, och överlät återstoden till Kungliga biblioteket.

[redigera] Bibliografi

• Teckningar utur hvardagslifvet, 1828
• Familjen H***, 1830–1831
• Presidentens döttrar, 1834
• Nina, 1835
• Grannarne, 1837
• Hemmet, 1839
• Hemmen i den nya världen, 1853-1854
• Lifvet i gamla verlden, 1860-1862
• Hertha, 1856
• Fader och Dotter, 1858

[redigera] Se även

• Fredrika-Bremer-Förbundet

[redigera] Externa länkar

• Fredrika-Bremer-Förbundet
• Svenska Akademien har gett ut en gratis digital utgåva av Bremers Livet i gamla världen. Palestina
• Flera titlar av Fredrika Bremer på eBoklagret Omnibus
• Fredrika Bremer på Projekt Runeberg
• Bibliografi inkl biografier och textanalyser, Fredrika Bremer-förbundet

[redigera] Källor

• Litteraturhandboken, Forum, (Sthlm 1984)
• Ek, Sverker, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon 6 (Sthlm 1926)
• Moberg, Åsa, Simone och jag (Sthlm 1997)
• Mannheimer, Carin, "Fredrika Bremer" i Författarnas litteraturhistoria : De svenska författarna : Från runristarna till Sonja Åkesson, red. L. Ardelius och G. Rydström (Sthlm 1984)