Henning Hamilton

Wikipedia

Henning Ludvig Hugo Hamilton, svensk statsman, militär, ämbetsman, politiker och skriftställare, född 16 januari 1814 i Stockholm, död 15 januari 1886 i Amélie-les-Bains, i franska departementet Pyrénées-orientales. Son till Gustaf Wathier Hamilton

Innehåll

1 Karriär i korthet
2 Biografi
3 Skrifter
4 Se även

[redigera] Karriär i korthet

Konsultativt statsråd 1858-59, ecklesiastikminister 1859-60, riksdagsledamot (adelsståndet 1840-66, första kammaren 1867-81), lantmarskalk 1848, 1853-54, 1856-58, talman i första kammaren 1877, landshövding i Östergötlands län 1852-58, ledamot i Svenska Akademien 1856.

[redigera] Biografi

Han blev 1828 student i Uppsala, 1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och 1831, efter avlagd kansliexamen, e.o. kanslist i Handels- och finansexpeditionen. Han tjänstgjorde emellertid huvudsakligen vid regementet, från vilket han som löjtnant 1836 tog avsked, med rättighet att kvarstå som lönlös i regementet. 1837 tjänstgjorde han som lärare i topografi och fortifikation vid krigsakademien (nuvarande krigsskolan på Karlberg), var 1837-1843 lärare i taktik och reglementen vid läroanstalten för linjeofficerare i Stockholm samt erhöll 1839 transport som löjtnant till Topografiska kåren, där han 1845 befordrades till kapten. Under tiden tjänstgjorde han som kammarherre först hos kronprinsessan Josefina (1841-1843), sedermera hos prinsarna Karl och Gustaf, under vilkas vistelse vid Uppsala universitet (1843-1846) han i själva verket var deras guvernör. 1847 utnämndes Hamilton till major i armén och stabschef vid Livgardesbrigaden (vilken senare befattning han innehade till 1852) samt förordnades 1848, efter lantmarskalken greve Gustaf Adolf Sparres utnämning till justitiestatsminister, till lantmarskalk för den återstående delen av riksdagen.

Han hade dessförinnan deltagit i det politiska livet som ordförande i bevillningsutskottet (1840 och 1847), som ledamot i statsutskottet (1844) och i den av Kunglig Majestät nedsatta, s.k. representationskommittén (1846-1847). 1850 utnämndes Hamilton till överstelöjtnant i armén och blev 1851 förordnad samt 1852 utnämnd till landshövding i Östergötlands län. 1853-1854 och 1856-1858 var Hamilton åter lantmarskalk. 27 april 1858 kallades han till konsultativt statsråd och var 29 januari 1859-2 november 1860 chef för Ecklesiastikdepartementet samt 1861-1864 svensk-norsk envoyé i Köpenhamn. Under de för Danmark så betydelsefulla åren 1863-1864 lade han i dagen de varmaste sympatier för vårt hårt prövade grannfolk, och då, efter Fredrik VII:s död, underhandlingarna om en närmare anslutning mellan Sverige-Norge och Danmark avbröts, lämnade Hamilton - som i dessa förhandlingar och särskilt rörande frågan om en svensk hjälpsändning till Danmark spelat en mycket framstående roll - sin ministerpost och kvarstod därefter, som envoyé i disponibilitet till 1879, då han erhöll avsked med pension.

Hamiltons långa ledighet från statstjänst innebar ingen vila från arbete. Det är förvånansvärt, hur han, med sin långt ifrån starka hälsa, kunde utföra alla de olikartade uppdrag, till vilka det allmänna förtroendet till hans karaktär och skicklighet kallat honom. 1866 valdes han till en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilkas ordförande han var 1867-1872; 1867-1881 var han ledamot av Första kammaren i riksdagen och 1877 dess talman, 1868, 1873 och 1878 medlem av kyrkomötet samt därvid 1868 och 1873 ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875 ordförande vid adelsmötet samt 1875-1881 i riddarhusdirektionen. 1872 blev han kansler för universiteten i Uppsala och Lund. Han beklädde vidare platsen som ordförande i kommittéerna för granskning av planerna för rikets fästningsbyggnader (1867), för ombesörjande av en revision av 1686 års kyrkolag (1869-1873) och för revision av stadgar för rikets allmänna läroverk (1870), i direktionerna för Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet (1870-1881) och över Göta kanalverk (1856-1862 och 1873-1881) samt i Allmänna hypoteksbanken (1875-1881). Hamilton invaldes även till medlem i de flesta svenska lärda och vittra samfund samt en mängd utländska. 1839-1843 var han sekreterare i Krigsvetenskapsakademien, blev 1856 en av de aderton i Svenska Akademien samt tjänstgjorde såsom denna akademis ständige sekreterare 1874-81. 1868 blev han filosofie hedersdoktor vid Lunds och 1879 juris hedersdoktor vid Köpenhamns universitet.

Det område, på vilket Hamiltons förmåga på det mest glänsande sätt gjorde sig gällande, var det politiska, särskilt det parlamentariska. Hans parlamentariska vältalighet var snarare av det fina slaget än av det starka och djupa, präglad av kvickhet och fyndighet, till formen högstämd och väl förtrogen med den klingande frasens makt. Till sin politiska karaktär var Hamilton aristokratisk, konservativ och starkt kungavänlig, men därför för ingen del avgjort regeringsvänlig. Tvärtom uppträdde han ofta i bestämd opposition mot just den ministär - den De Geer-Gripenstedtska - av vilken han själv en gång var medlem. Så till exempel stod han vid riksdagen 1865 i allra främsta ledet bland representationsreformens motståndare, till sin opposition måhända ytterligare rent personligt eggad av regeringens hållning i danska frågan, genom vilken de löften, som han i egenskap av svensk-norsk minister å dess vägnar givit, förblev ouppfyllda. För övrigt har med fullt fog anmärkts, att Hamilton inom politiken snarare var den negativa kritikens än initiativets man och att han därför ej lyckades fästa sitt namn vid lösningen av någon enda viktig samhällsfråga.

[redigera] Skrifter

Vid sidan av sina många offentliga sysslor utvecklade Hamilton en mångsidig litterär verksamhet och utgav bl.a. Bibliothek för krigshistoria och krigskonst (1837-1839, de två första delarna tillsammans med O. Pettersen), Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens stora guldmedalj 1839), Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866-74 (1877). En mängd akademiska minnesteckningar utgick även från Hamiltons hand, till exempel över Karl De Geer (1869), J.A. v. Hartmansdorff (1870), K.G. Rehnsköld (1878), K.F. Akrell (s.å.), J.N. Tersmeden (1879) och Jakob de la Gardie (1880), och han var även flitigt verksam i tidningar och tidskrifter genom (stundom anonyma) inlägg i dagspolitiska stridsfrågor.