Inro
Wikipedia
Inro är en dosa för medicin eller sigilldon som användes i brist på fickor till den traditionella japanska klädseln, kimonon för män. Det man behövde bära med sig fick därför fästas i till exempel bältet, obin. Inron eller andra mindre hängande saker, sk sagemono fästes med en silkessnodd först genom en ojime, löpkula, sedan innanför bältet, för att ovanför bältet trädas genom en netsuke, som fungerade som ändstopp . Arrangemanget hade tillkommit av praktisk nödvändighet någon gång under tidigt 1600-tal. Senare och då gärna med de tre delarna utförda som ett matchande set, blev det en klädsam accessoar, särskilt då den var undantagen överflödslagarna, som annars reglerade bl. a. dräktens utformning. Traditionen utvecklades under Tokugawaperioden (1603–1867) till ett avancerat konsthantverk.
Alltefter bärarens tillfälliga behov, smak och modets växlingar uppstod snabbt en efterfrågan med krav på motivval, kvalitet, konstnärlig finess och variation. Detta ledde till att främst netsuke och svärdsmonteringar som tsuba men även inro kom att produceras i förhållandevis stora mängder av konsthantverkare, som kunde försörja sig på sina verk. Inrotillverkarna, som arbetade i lack och metall tillsammans med netsukeskulptörerna, valde matchande motiv från mytologi, historia, växt- och djurvärld. En inro kunde t ex utföras i röd lack med reliefdekor i svart och guldlack och föreställa en mårdhund, tanuki klättrande på en tallstam.
Bakom inro låg alltså ett tidsödande precisionshantverk. Välgjorda inro var helt lufttäta och gjordes i tre - fyra sektioner. Träkärnan kunde behöva torka i flera år, varefter lackkonstnären tog vid med sina många lager lack. Detta bidrog till att inro blev eftertraktade statusföremål och i nutid, samlarobjekt.
