Kroatiska självständighetskriget
Wikipedia
Kroatiska självständighetskriget inträffade i början av 1990-talet och var en del av Jugoslaviska krigen och var Kroatiens krig för att kunna bryta sig ut ur Jugoslavien och bilda sin egen stat. Striderna mellan kroater och framför allt serber skulle hålla på i 4 år och kosta tiotusentals människoliv.
Innehåll |
[redigera] Utbrytandet
Under 1990 hade flera nya partier i Kroatien bildats, en av dom var HDZ Hrvatska Demokratska Zajednica (kroatiska demokratiska unionen) vilket var ett väldigt nationalistiskt parti och leddes av nationalisten Franjo Tudjman.
Tudjman var mycket starkt för ett utbrytande från Jugoslavien för att bilda en egen stat, detta gav honom mycket stöd hos den kroatiska befolkningen och Tudjman och HDZ gick vinnande från valet och fick tillåtelse att forma ny regering.
Den 30 maj 1990 hade det kroatiska parlamente sitt första möte, president Tudjman meddelade då sina planer för en ny grundlag och radikala förändringar inom deras politik och inställning mot Jugoslavien. Jugoslavien ledare Slobodan Milosevic börjar oroa sig för Tudjman och Kroatien men är än motvillig att ingripa på ett hårdare sätt.
Serber i Kroatien blir upproriska till följd utav HDZs framgångar och beväpnade serbiska rebeller blockerar vägar i Dalmatien och centrala delar av Kroatien. Kroatiska special styrkor sändes dit för att få ordning på situationen men helikoptrarna som bar på styrkorna blev tvingade att vända om av JNA (jugoslaviska armen) stridsplan, också de som färdades med bil stoppades av JNA stidsvangnar, detta visade att regeringen i Belgrad öppet tog rebellernas sida och detta gjorde många kroater upprörda och kände ännu mer att Kroatien borde få ha en egen stat.
Hat mot varandra växte snabbt, kroater och serber kände sig mer som rivaler än som grannar, politiska nationalister från båda sidor piskade upp en hatisk stämning med hjälp av propaganda. Snart börjar serbiska krypskyttar attackera befolkningen i flera kroatiska städer där man på nätterna hörs dånet från krypskyttarnas skottsalvor som ekade genom städerna. Flera incidenter som tillslut ledde till krig inträffade under 1990 och 1991, mest känd av dessa är "Plitvices blodiga påsk".
Kroatiska myndigheter började nu armera deras polis och special styrkor med millitära medel och gav de också militär träning, Kroatien fick inte ha militär för Belgrad så Tudjman som hade många kontakter utomlands kunde smuggla in omfattande mängder vapen från utlandet tack vare hemliga övernskommelser med Ungern och Italien, HDZ hade också stora finanseringar från utomlands som var extremt viktiga för Kroatien om de skulle klara sig som egen stat efter ett utbrytande som Tudjman ända sen han blev president hade planerat. Kroatisk militär började bli allt mer hårdare mot de serbiska motstånds männen som blockerade vägar och utförde sabotage vilket JNA hade gett order till kroaterna att de absolut inte fick och JNAs stidavagnar och infanteri öppnade nu till och med eld mot kroatisk polis och militär som försökte gripa rebellerna. Milosevic hade velat tvinga kroaterna tillbaka till där de börjat och slippa risken att de bröt sig ut ur Jugoslavien.
Vid april 1991 så beordarde Tudjman att special polisen skulle döpas om till Zbor Narodne Garde (folkets garde). Den 9 april meddelade Tudjman att Kroatien hade fått sin första officiella arme som inte var bundet till JNA, detta försämrade den redan tryckta stämningen mellan Kroatien och Serbien och Milosevic krävde att Zbor Narodne Garde skulle avväpnas men Tudjman ignorerade Milosevic.
Den 25 juni 1991 förklarade Kroatien självständighet från Jugoslavien, strider mellan kroatisk militär och serbiska rebeller utbröt genast efter självständighets förklaringen men det dröjde en vecka tills JNA också anföll Kroatien efter det tyska erkänandet av Kroatien som bidrog till eskaleringen av kriget.
[redigera] Självständighetskriget
Fullskaligt krig mellan kroatiska och JNA tillsammans med andra pro-serbiska styrkor utbröt nästan direkt JNA tog stora områden snabbt tack vare deras materiella överlägsenhet. JNA:s taktik gick ganska enkelt ut på att bomba sönder fienden och hans städer med flyg och artilleri innan avancering, men trots detta led JNA stora förluster av de kroatiska motståndarna som envis höll emot. Kroatiska armén var ingen väl armerad armé men den var bra tränad. Flera kroatiska generaler var veteraner i franska främlingslegionen och hade erfarenheter från olika krig och bra kunskaper i hur man kombinerade gerilla- och armékrigsföring. JNA och resten av världen trodde kriget skulle vara över på några veckor men snart ändrades deras åsikter. Kroaterna lyckades infliktera stora förluster för JNA och förlängde deras avancemang avsevärt. Trots detta lyckades JNA avancera längre och längre in i Kroatien, vilket medförde att hundratusentals kroatiska civila flydde västerut.
I början av augusti 1991 belägrades staden Vukovar av JNA. Staden försvarades av 2000 kroatiska soldater som ställdes mot över 50,000 serbiska soldater, 700 stridsvagnar och armerade fordon som backades upp av stora mängder flyg och artilleri. JNA inledde attacker mot staden i början av augusti, men deras kraftiga underskattning av kroaternas försvar ledde till att de första anfallen blev katastrofala med stora förluster för JNA och de serbiska rebellerna. Ytterligare ett anfall den 12 augusti ledde till att JNA började bomba Vukovar konstant dygnet runt med både artilleri och bombplan. Nära 1 000 000 granater föll över Vukovar innan och under striderna. Den 10 september så hade även Vukovar omringats av serberna som nu hade skurit av alla kommunikationer mellan Vukovar och omvärlden, vilket lämnade de 2000 försvararna utan någon som helst assistans. Nästa försök att få in en fot i staden började den 14 september och varade till den 20 september. Under detta anfall lyckades kroaterna förstöra 200 JNA stridsvagnar men också deras förluster började kännas och serberna lyckades penetrera kroaternas försvar så mycket så det hade skapat panik hos de kroatiska försvararna. Omringade och desperata stred kroaterna in i det sista, bittra och blodiga stadsstrider utkämpades bland ruinerna och har beskrivits av veteraner från båda sidor som en levande mardröm. Den 16 oktober anföll JNA från norr och lyckades penetrera djupt in i staden och delade också på det kroatiska försvaret vars general i Vukovar dödats samma dag av en granat. De fortsatte att försvara staden gata för gata men senare den 12 november utan mat eller ammunition och omringande av en totalt numerärt överlägsen fiende så lämnade de sina positioner och delade på sig och försökte ta sig förbi serberna till kroternas linjer, väldigt få lyckades med detta. Seberna förlorade mellan 5000-7000 döda under slaget dessutom 400 stridsvagnar, 15,000 sårade och 20 stridsplan nerskjutna, kroaterna förlorade ca 750 döda och 1000 tillfångatagna. Serbiska källor ville inte uppge deras förluster Vukovar tills 2002 där det står att 2000 man dödades, medan kroaterna fortfarande påstår att de dödade 14,000 serbiska angripare men det är inte troligt, den troligaste siffran är ca 5000-8000 döda enligt en rapport av FN men det är ingen officel siffra, ca 2000 civila dog också under det 3 månader långa slaget.
Vid slutet av november hade serbiska styrkor ca en tredjedel av Kroatien under kontroll. Vid denna tidpunkten om inte tidigare så började båda sidor utföra etniska rensningar av de områden de hade kontroll över kroater i de serbiska områderna mördades eller fördrevs och samma sak med serber på den kroatiska sidan.
I Krajina hade serbiska rebeller tagit stora delar av området, i Knin utkämpades blodiga strider mellan kroatiska militär och civila som tog till vapen och de serbiska separatisterna, staden föll i slutändan till serberna. Också i de södra delarna av Kroatien ryckte serberna fram, i Dalmatien tog separatisterna och JNA kontroll över stora delar och den vackra och gamla staden Dubrovnik belägrades av JNA som skjut stora mängder granter mot staden och hamnen.
Stridigheterna fortsatte och kulmerade vid mitten av december, JNA började nu bomba Zagreb med flyg, president Tudjman sårades av granat splitter under en flygräd den 7 december. Staden Osijek kom under attack från JNA den 9 december men försvaret hade förstärkts tack vare tiden man fick under slaget om Vukovar och kroaterna avvärjde attackerna. Under december så erkände en rad länder Kroatien som bland annat Litauen, Lettland, Ukraina, Island, Vatikanen, Italien, Österrike och Sverige. Det är oklart om Serberna ville ett forsatt enat Jugoslavien eller ett storserbien, efter alla erkännaden av Kroatien verkade Milosevic ge upp iden på ett Jugoslavien och siktatde istället in sig på ett storserbien.
FN engagerade sig starkt i ämnet trots att de inte ville sända några styrkor för att stoppa kriget, de blundade liksom många andra länder för Jugoslaviens sönderfall. I slutet av Januari 1992 kom den sista FN sponsrade vapenvila förslaget, den 21. Båda parterna skrev på vapenvilan. Kroatien hade förlorat mycket territorium till serberna (en tredjedel) men vunnit självständighet vilket mycket få människor trodde att de skulle få vid krigets utbrott, men kroaterna kände sig besvikna och bittra över förlusten av en tredjedel av sin mark och det skulle ledda till Operation Blixt och Operation Storm. Kroatien fick medlemskap i FN den 22 maj 1992
[redigera] Kroatisk intervention i Bosnien
1992, samtidigt som det blev fred i Kroatien så utbröt det krig i Bosnien-Hercegovina gemensamt med deras utbrytning fån Jugoslavien mellan serber, bosniaker och kroater. De bosniska kroaterna utropar i början av kriget en självständig republik Hercegovina-Bosna i de delar av Bosnien där bosnienkroater är i majoritet (i de södra delarna av Bosnen-Hercegovina) med Mostar som huvudstad och formar sin egna guerilla finanserad av Kroatien, HVO. Inledningsvis allierar sig kroaterna med bosniakerna den bosniska regeringen i kriget mot serberna, men snart bryter strider ut mellan bosniaker och kroaterna. Den Kroatiska regeringen sänder inofficiellt tusentals soldater och massvis av material för att hjälpa de kroatiska rebellerna vilket nu också gör kriget i Bosnien till en internationell konflikt. Mostar som länge har varit en stad blandat med både serber, kroater och bosniaker blir ett brinnade slagfält mellan bosniaker och kroater, serberna flyr staden.
Striderna i Mostar varar från när kriget mellan bosniaker och kroater börjar 1992 till det tar slut 1994, de striderna har ofta beskrivits som de kraftigaste i kriget. Också här förekommer etniska rensningar framförallt av kroaterna som siktar in sig på att annektera Hercegovina-Bosna, byn Maglaj där kroater och bosniaker levt sida vid sida i hundratals år blir skådeplats för en av de grymmaste massakrarna i kriget, nära 200 bosniaker framförallt kvinnor, barn och gamla dödas i deras hem av HVO. Den 9 november 1993 så sprängs den gamla Stari Most bron som förenat de båda sidorna u hundratals år av kroatiskt artilleri. Stridigheterna fortsätter tills 1994 då USA och FN pressar Kroatien och Bosniska regeringen enormt mycket för att få fram en fred och i april 1994 så skriver parterna på ett fredavtal i Washington och beslutar sig i hemlighet att alliera sig mot Serbien.
[redigera] Kroatiska Offensiver
Mellan 1992 och 1995 så var det fortfarande sporadiska strider men de var mindre intensiva och inte lika fullskaliga som de 1991. Av västvärlden hade Serbien setts som en angriparen och Kroatien hade fått mycket stöd och sympati från väst och framförallt USA. Efter Srebrenicamassakern i Bosnien hade tonen mot Serbien skärpts ytterligare nu när rensningarna blev så uppenbara, USA och NATO hade sedan 1994 hjälpt träna och utrusta den Kroatiska armen för deras kommande offensiv. Tudjman hade varit väldigt klar med att Kroatien måste få tillbaka det territorium de förlorat 1991 men Milosevic och de serbiska rebellerna vägrade och såg det som serbisk mark. USA och NATO hade sagt till Kroatien att de skulle stödja dem om de beslutade att anfalla Serbien och bryta ömtåliga vapenvilan. Kroatiska armen gjorde flera inofficiella inventioner mot JNA i slutet av 1994 för att få bort den serbiska uppmärksamheten mot staden Bihac som belägrades av JNA och serbiska rebeller.
den 1:a maj 1995 så anföll den kroatiska armen serbhållna delar i västra slavonien. JNA som hade ca 7000 man i området överrumplades totalt och måste efter 1 dags strider evakuera sina trupper kvarvarande trupper över sava floden in i ockuperade norra Bosnien, ett en bataljon lyyckades dock inte komma undan ock var tvungna att ge upp vid byn Pakrac, JNAs förluster var 250 dödade och 600 tillfångatas medan kroaterna förlorar 75 döda och 500 sårade. Den Psykologiska impakten hos kroaterna var enorm, de hade lyckats ta tillbaka ett relativt stort område på en dag och med såna minimala förluster. JNA däremot fick svidnade kritik från Serbien och förlusten var ett starkt slag mot den redan sjunkande moralen. JNA var inte var det var 1991, kampanjerna i Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina hade varit kostsamt både i manskap, material och pengar och fyra års oavbrutet krigande började ta sig på krigsmaskinen som hade blivit alldeles för utsträckt, effektiviteten av den kroatiska och serbiska armen var avsevärt i favör för kroaterna, serberna som förlorade mer än vad de kunnde ersätta fick sätta in män som inte hade tränats mer än i några veckor medan kroaterna hade fått utbildning och material från USA. JNA och serbiska rebeller var också delade av olika politiska och ibland moraliska åsikter.
Nästa stöt skulle komma mot ockuperade Krajina där allt hade börjat med det serbiska upproret som lett till krig 1991, Krajina var också dett sista större området serberna hade i Kroatien. Serbiska separatister och JNA var kraftigt underbemannade och hade bara ca 60,000 man att täcka fronten från de 200,000 kroatiska soldaterna som stod redo att på order gå till attack. Bosniska styrkor närmade sig också från sydost vilket fösämrade serbernas redan dåliga läge. Kroatiska och Bosniska styrkor samarbetade mycket nära när de i slutet av juli fångade byn Glamoc öst om Krajinas huvudstad Knin vilket betydde att staden var omringad från tre håll. Under juli och de dagarna i augusti innan operation storm byggde kroaterna upp massiva mängder militära medel för att så snabbt som möjligt kunna storma Krajina. Serberna som skulle försvara Krajina insåg snart deras underlägsenhet och begärde förstärkningar från Serbien men Milosevic avslog begäran och anklagade de serbiska generalerna för att överdriva. De kroatiska generalerna ansvariga för operation storm var Zvonimir Červenko och Ante Gotovina, Gotovina var den som ritade upp anfallet och hade gjort detsamma med operation blixt. Den 2 augusti meddelade de kroatiska myndigheterna USA och NATO att man var redo att anfalla, USA gav då grönt ljus för kroaterna för "att göra vad som måste göras". 05.00 på morgonen den 4 augusti så började anfallet under kodnamnet operation storm, under natten hade NATO flyg tagit ut mycket av serbernas kommunikationer och nästan all anti flyg vapen. Med serbisk anti flyg nere så gjorde kroatiskt flyg omfattande bombräder mot städer och serbiska positioner i Krajina. Detta skapade en av historiens värsta flyktiing situationer då över 300,000 civila serber flydde undan de framryckande kroaterna in till bosnien och staden Bihac, vägarna blev fullkomligt packade av flyktingar, panik utbröt när kroatiska stridsflyg och attack helikoptrar flög över vägarna för att beskjuta bilarna. De kroatiska anfallarna bröt sig snabbt igenom de serbiska försvararnas ställningar som beordade att man skulle rycka tillbaka mot Knin och sätta upp en ny försvarslinje runt omkring staden som hade blivit kraftigt bombat av kroatiskt flyg. På förmiddagen den 5 augusti når kroatiska styrkor Knin där hårda strider utkämpas mellan fienderna, ett anfall mot de serbiska styrkorna som belägrade Dubrovnik (och hade gjort det sedan 1991) gjordes också, de serbiska styrkorna blev omringade innan de kunde fly och kroaterna tog flera hundra fångar. Den 6 augusti så är Knin säkrat och Tudjman besöker staden och håller en stor parad dagen efter och den kroatiska flaggan höjs över den gamla borgen i Knin, serberna drar sig tillbaka men striderna är fortfarande intensiva. Den 7 augusti faller än rad byar och det serbiska motståndet minskar avsevärt, samma dag så befriar kroatisk och bosnisk staden Bihac i västra bosnien och skapar nya serbiska flyktvågor österu. Den 8 augusti så förklaras operationen avslutad och den slutar i en total vinst för Kroatien och Bosnien-Hercegovina, kroaterna har förlorat 174 döda 700 skadade medan serberna har förlorat 600 döda 2000 tillfångatagna och 1500 sårade, minst 500 civila döda men än idag så saknas ca 14,000 serber från operation storm de förlorade också Krajina, Bihac och flera områden i västra Bosnien till Kroaterna och Bosniakerna.
[redigera] Slut på Kriget
Efter detta vill Tudjman genomföra en ny offensiv mot serberna i hela bosnien för att trycka tillbaka serberna in i serbien men USA avråder kroaterna göra det, flykting situationen skulle bli ohållbar och serberna som efter förlusterna under Operation Storm och att NATO hade börjat bomba serbiska ställningar blivit mer öppen för fredssamtal. Några månader senare så skrev serbiska, kroatiska och bosniska ledare på Daytonavtalet som satte punkt för kriget i fd Jugoslavien och Kroatien hade vunnit sin självständighet.
