Meänkieli

Wikipedia

tornedalsfinska (meänkieli)
Talas i:	Sverige
Region:	Tornedalen
Antal talare:	40 000 - 70 000
Rankning:
Klassificering:	uralaltaiskt uraliskt finsk-ugriskt finskt tornedalsfinska
Officiell status
Officiellt språk i:	Sverige (minoritetsspråk)
Språkmyndighet:
Språkkoder
ISO 639-1
ISO 639-2	fiu
SIL	FIT

Meänkieli, alternativt tornedalsfinska, är en variant av finska som utvecklats bland tornedalingar i svenska Tornedalen. Det är en finsk-ugrisk språkvarietet som har påverkats av de svenska och samiska språken. Språket har sina främsta rötter i de västfinska och östfinska dialekterna i Finland.

På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven. Det är inte endast antalet svenska och samiska lånord som avviker från standardfinskan. Skillnader mellan standardfinska och meänkieli finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikon. Många av dessa drag är dock typiska för olika finska dialekter.

Meänkielis särdrag, samt en rad språksociologiska faktorer, har under de senaste årtiondena lett fram till slutsatsen att det utgör ett separat språk. I Finland uppfattas meänkieli däremot som en dialekt av finskan (och faktum är att man knappt kan märka någon skillnad mellan meänkieli som talas i Övertorneå och den finska dialekt som talas på andra sidan älven i Ylitornio). Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag vara mer en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition. Språklig, etnisk och kulturell identifikation påverkar relationen mellan språk och dialekt.

Innehåll

1 Historik
2 Utbredning
3 Meänkieli idag
4 Karaktäristiska språkliga drag i meänkieli
5 Meänkieli-ord
6 Se även
7 Externa länkar

[redigera] Historik

Delar av Tornedalen befolkades av finsktalande grupper från östra och västra Finland senast under 1100-talet. År 1809 blev Tornedalen uppdelad mellan två nationer när Finland blev ryskt.

Det gjordes försök att försvenska tornedalsfinnarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller närmare bestämt att göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. År 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen infört på egen hand för sina skolor redan dessförinnan. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades; någon generell föreskrift om sådana förbud fanns dock inte. Ett särskilt påbud att inte förbjuda att finska talas utgick dock 1957. Många tornedalingar fick modersmålsliknande färdigheter i svenska, vilket var det primära syftet med politiken, men å andra sidan fick man ingen utvecklad läs- eller skrivfärdighet i finska. En språkpetitition skrevs dock av ett antal lärare som menade att man lär sig svenska bättre om man även kan skriva och läsa på modersmålet, men innehållet i språkpetititionen blev kraftigt motarbetad av stora delar av samhället.

Det förekom inte något betydande motstånd mot den förda politiken bland tornedalingarna, hos vilka attityderna till finska och finskhet blev med tiden likgiltiga och ofta negativa. En stigmatisering av minoritetsspråket och -identiteten blev en följd av den förda språkpolitiken, ett resultat som var allmänt förekommande i minoritetsregioner över hela Europa. Ett språk man inte kan läsa eller skriva med får aldrig tillgång till de domäner som definierar status och inflytande. Man kan kalla detta ett skolexempel på hur en majoritetsfolk byter språk hos en folkgrupp. Det har gått snabbt eftersom det inte fanns motstånd från Tornedalingarna själva.

Mycket högljudda protester mot svenska statens språkpolitik kom däremot från Finland. I Finland har finskan utvecklats till ett enhetligt, fullständigt skriftspråk framför allt under inflytande från språket i sydvästra Finland. Efter en ganska hård språknormering i skolorna under 1900-talet, då nordliga och östliga drag arbetades bort ur skriftspråket, har språket i Finland genomgått en utveckling mot ett finskt nationalspråk som tornedalingarna på svensk sida inte tagit del av.

[redigera] Utbredning

Meänkieli talas främst i Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Kiruna och Gällivare. I de två sistnämnda kommunerna talas språket huvudsakligen på landsbygden, medan svenskan har en starkare ställning i tätorterna. Dessutom finns språket representerat i de orter dit tornedalingarna flyttat och därför finns det relativt väl representerat i Luleå, Stockholm, Umeå och andra orter dit många tornedalingar har flyttat sedan tidigt 1950-tal när den stora utflyttningen började.

Meänkieli består av tre talade varieteter: torneälvdalsdialekt, vittangidialekt/jukkasjärvidialekt samt den något mer avvikande gällivaredialekten. Meänkieli i skriven form baserar sig främst på den talform som brukas i Pajala och Övertorneå kommuner. Skillnaderna mellan dialekterna är inte omfattande.

[redigera] Meänkieli idag

I dag är tornedalsfinska - under beteckningen meänkieli - erkänt som ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk, en status den fick av Sveriges riksdag den 2 december 1999. Meänkieli och finska har territoriell status i Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. (Samiska har territoriell status i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog.) Varje individ, oberoende språkfärdighet, medborgarskap eller modersmål, har rätt att begära muntlig, och viss skriftlig, service på meänkieli (eller finska) i dessa nämnda kommuner i alla kontakter med statliga, kommunala, regionala, nationella myndigheter som verkar i området eller som har ansvar för olika frågor som berör området, till exempel Länsstyrelsen i Norrbottens län. I kommunerna berör språklagen myndigheter som till exempel domstol, polis, apotek, arbetsförmedling, systembolag, kommunal service etc. Föräldrar till förskolebarn kan begära förskollärare som talar meänkieli (eller finska) i förskolan. Äldre personer kan begära muntlig service på meänkieli (eller finska) i all äldrevård. I grundskolan kan man begära tvåspråkig utbildning på meänkieli (eller finska) eller undervisning i modersmålet som ämne (meänkieli eller finska).

Benämningen meänkieli, som särskrivet (meän kieli) betyder "vårt språk/tungomål", bygger på en äldre, informell lokal tradition att markera skillnaden mot finskan i Finland ("finlandsfinska", som man i det lokala språkbruket kallades samtliga i Finland talade varieteter). Under 1980-talets senare del började man använda termen meänkieli i mer formella sammanhang för att beteckna det som tidigare oftast hetat tornedalsfinska. Meänkieli, som vissa finska dialekter, har bevarat språkdrag som inte längre förekommer i standardfinskan, men har även utvecklat egna särskilda drag.

Enligt en enkätstudie som genomfördes på uppdrag av Sveriges Radio (Sisuradio) 2006 fann man att det i Sverige finns omkring 150 000 personer som förstår eller kan tala meänkieli, av totalt 469 000 i Sverige som talar eller förstår finska och/eller meänkieli.[1] Många av dessa som förstår meänkieli är födda i norra Finland. Åtskilliga har enbart passiva färdigheter i meänkieli. Få ungdomar i Tornedalens nedre dalgång talar i dag meänkieli som dagligt umgängesspråk. I några gränsbyar i Kiruna kommun är dock meänkieli fortfarande ett ofta talat språk även bland ungdomar.

För språkets bevarande och utvecklande arbetar intresseföreningen Svenska tornedalingars riksförbund - Tornionlaaksolaiset, STR-T.[2] Uppskattningsvis talas/förstås språket av 25 000 - 40 000 personer i Norrbotten. Omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala. Sedan 2005 sänds även tornedalsfinska barnprogram i rikstelevisionen.

Författaren Bengt Pohjanen och adjunkten Matti Kenttä skrev den första översiktliga grammatiken för meänkieli. Senare utvecklades den grammatiken av Bengt Pohjanen och språkvetaren Eeva Muli (2006). Kurser i språket ges vid Stockholms universitet, Luleå tekniska universitet och Umeå universitet.

Adjunkten Matti Kenttä, författarna Bengt Pohjanen och Mona Mörtlund, Tornedalsteatern, STR-T, flera musikgrupper, universitetskurser i meänkieli, Lokalradion i Pajala, Finska institutionen vid Stockholms universitet, flera riksdagsledamöter, m fl personer, föreningar och institutioner har kraftigt bidragit till att göra språket mer erkänt.

Bengt Pohjanen har skrivit ett antal böcker på meänkieli och kåserat i Haparandabladet under flera år på meänkieli. Författaren Mikael Niemi skriver inte på tornedalsfinska, men hans bok Populärmusik från Vittula, liksom filmatiseringen av hans bok och filmen Elina - som om jag inte fanns (manus baserad på en bok av Kerstin Johansson i Backe), har bidragit stort till att sprida kunskap om och förståelse för språket och den tornedalsfinska folkgruppen.

[redigera] Karaktäristiska språkliga drag i meänkieli

Ett karaktäristiskt drag i meänkieli är den så kallade h-metatesen, eller omkastningen av språkljud, som förekommer på en rad positioner men framförallt i alla illativ- och passivformer, exempelvis sanothaan 'det sägs', Pajalhaan eller Pajahlaan 'till Pajala'. Den äldre finska formen, som till exempel förekommer i Kalevala, talohon (in i huset) har i modern finska ersatts med taloon medan meänkieli således har talhoon.

Ett annat allmänt fenomen i östfinska dialekter är stadieväxlingen t:0, till exempel sota:soan 'krig:krigets', pöytä:pöyän 'bord:bordets'. kaheksan 'åtta', fi kahdeksan. Detta språkdrag är allmänt i meänkieli, förutom ett sällan förekommande t:d i gällivarefinskan.

Ett allmänt västfinskt drag som även är allmänt i meänkieli är -tt- i vissa ord där standardfinskan har -ts-, t ex mettä 'skog', Ruotti 'Sverige', itte 'själv', etc. På finska blir det således metsä, Ruotsi och itse.

Meänkieli, som andra finsk-ugriska språk, är ett syntetiskt språk, dvs. orden får en tilläggsändelse där analytiska språk, som svenskan, använder pre- eller postpositioner: talossa 'inne i huset', talosta 'ut ur huset', talhoon 'in i huset'. Dock är språket något mer analytiskt än standardfinska. Man säger pöyän päälä 'på bordet', medan man på standardfinskan skriver pöydällä. Pöydän päällä används dock även i finskt talspråk och uttalas i de flera östfinska dialekter som i meänkieli.

Svenska språket har även påverkat språket mer djupgående och skapat en del fraser som finnar har svårt att förstå: tullee yhtä koska 'kommer när som helst, vilken sekund som helst', syö ylös ruoka 'ät upp maten'. Andra svårförståeliga fraser är: ruumis liikkuu 'magen fungerar, är i skick', älä raiskaa ruokaa 'slösa inte, kasta inte bort mat',ota tyskyssä 'ta allt på en gång', osasin kohta 'jag träffade nästan (med till exempel gevär)'.

Men ett par språkliga drag lär inte förekomma i finska dialekter. De aspirerade fonemen /p/, /t/ och /k/ och sje-ljud. Således säger finnen kapitaali, temppeli, tortta, medan tornedalingen säger khaphithaali, thämppeli och thoortta. Det andra avvikande draget är att tornedalingen uttalar, till exempel skyltti 'skylt' som /schyltti/, medan finnen säger kyltti. Dessa influenser är från svenska språket.

Det vardagliga och informella talspråket är - likt språkbruket i andra minoritetsregioner - överhuvudtaget mycket rikt på kodväxlingar och lånord från svenskan. Naturligt tvåspråkiga tenderar ofta att i informellt tal bland goda tvåspråkiga vänner byta språk mitt i en mening och använder ofta lånord från det dominerande språket. Kodbyte förekommer när talaren inte integrerar lånordet fonetiskt eller morfologiskt utan behåller det långivande språkets struktur. Lånord är integrerade ord.

I mer formella sammanhang undviks kodbyten och så kallat onödiga lån (dvs. lånord som ersätter ett befintligt ord på meänkieli, till exempel moone) och relativt nya lånord ersätts ofta med standardfinska termer (till exempel föörskuula-esikoulu). På senare tid har således lokalradion i Pajala och det växande antalet formella tal på meänkieli bidragit till utvecklingen av en formell meänkieli. På grund av ovanan att höra meänkieli i formella sammanhang förväxlar många felaktigt detta språkbruk med finlandsfinska.

En artikel om tornedalsfinska på tornedalsfinska av språkforskaren Birger Winsa heter Täälä blandathaan sprookit [3] (en blandning av "Här blandar vi språken" och "Täällä sekoitetaan kielet").

[redigera] Meänkieli-ord

Allmänna ord som inte förekommer i standardfinskan eller inte i exakt samma betydelse är till exempel adverben, heti 'snart', varsin, paikala 'genast', piiain 'kanske', kohta 'nästan', rohki 'verkligen'.

Allmänna substantiv, kroppsord och naturtermer som till exempel autto 'låglänt impediment med grandunge, ofta med en bäck och hjortronväxter', vaara 'berg', pitkänen 'åska', hia 'ärm', väylä 'älv', joki 'å', oja 'bäck', niva 'strömdrag', suanto 'sel', vaarain 'hallon', hukka 'varg', joukhainen 'svan', rakenus 'höhässja', vuopio 'älvfjord, långsmal vik', vuoma 'flark', levä 'gungfly', liima 'alg', hilla 'hjortron', hankisääski 'harskrank', kirsisääski 'vårmygga', hämppi 'spindel', raiska 'rovfågel, rovdjur, asätare', ryyppönen 'gråsparv', uu 'stut, spec fågelholk', aihki 'gammal tall', porri 'massaved', pölkky 'timmerstock', krenkku 'sågbock', kartano 'gårdsplan', maakäräjä 'landsting', sivvut 'kroppsida vid midja', ruumis 'kropp; lik', kalvonen 'handled', nokka 'näsa', pokka 'vad' , jäsen 'led, lem', rääme 'skrufs, ögongojs', kläppi 'barn; unge', knapsu 'man som utför kvinnogöra (betydelseutveckling pågår och ordet används i mer positiva sammanhang)', ummikko 'enspråkig person', moron 'godmorgon', plakkari 'ficka' etc.

Allmänna adjektiv som till exempel tuore 'fuktig, veres 'färsk', liepeä 'svag, mild (till exempel kaffe)', saura 'mödosam, uthållig', ilmanaikhainen 'onödig, undgänglig', hööli 'rejäl, frikostig, bjudsam'.

Allmänna verb som till exempel sopsata 'få fäste', säämätä 'slita, nöta', perustaa 'bry sig', pohottaa 'skymta', marsia 'gå', tolvata 'trava, springa fort', nulkuttaa 'lunka', laukkoa 'springa', mennä tyrhmään 'svimma', pyörtyä 'gå vilse', saaloa 'flåsa', osata 'träffa, skjuta rätt', raiskata 'slösa meningslöst, kasta bort ngt värdefullt', maikkua 'vaka (om fisk)', ruveta 'nappa', kuorustaa 'rulla upp, vika upp (ärmar)'.

Den något avvikande matkulturen har skapat en del särskilda termer som finnar har svårt att förstå innebörden av, till exempel kahvijuusto 'kaffeost', kalakakko 'fiskpalt', och äldre maträtter som till exempel kiiseli 'hårt vitt hembakat bröd kokt i varm mjölk' och delikatessen pylsy 'blodkorv av ren-, komage'

En del lånord har inkommit från engelskan: kaara 'amerikanare, stor bil tillverkad i USA', kämppä 'koja, enkel stuga', hoopota 'rumla'. Se vidare i Nordkalottfinsk ordbok [4].

Gamla svenska lånord är till exempel kartiini 'gardin', lööki 'lök', kööki 'kök', potati 'potatis', muuruutti 'morot', hantuuki 'handduk', kranni 'granne', kahveli 'gaffel', vekkarikello 'väckarklocka', hulikaani 'huligan', blaisku 'blask; blaskig (kaffe)' etc.

Därtill finns det stora mängder svenska välintegrerade lånord som finnar har svårt att förstå, till exempel tafsi 'fisketafs', kastspöö 'kastspö', förkaasari 'förgasare', kruua 'gruva', växeliloova 'växellåda', styyka 'stuga', ööversyyni 'översyn', teevee 'tv', daatturi 'dator', biili 'bil', etc. Givetvis har tornedalingen svårt att förstå motsvarande standardfinska ord; liksom tusentals moderna standardfinska ord.

De flesta gamla arvorden i meänkieli återfinns i arkivbelägg i de äldre finska dialekterna, (hilla, hankisääski osv) eller i gammal standardfinska (hukka) eller i aningen olika betydelser i moderna dialekter (vaara = backe, används i Uleåborgs län och Kajanaland samt Lapplands län för kullar och berg under trädgränsen. Rakennus = byggnad osv). Många av orden i meänkieli är dock inlånade från samiskan och återfinns därför bara i nordfinska dialekter, till exempel autto.

I allmänhet stavas väldigt många ord i meänkieli som man uttalar samma ord, som i många fall uttalas på samma sätt i flera finska dialekter, men stavningen skiljer sig i förhållande till skrivsättet i standardfinskan.

Meänkieli har bidragit med ett ord till svenska språkets utveckling: knapsu 'feminim man som utför kvinnosysslor (ett gammalt ord som håller på att få en ny mening)'.