Pragvåren

Wikipedia

Se även:Tjeckoslovakiens historia#Pragvåren

Pragvåren är benämningen på de händelser på våren och sommaren 1968, som började med att den nye generalsekreteraren i kommunistpartiet, Alexander Dubček, började föra en mer liberal politik i Tjeckoslovakien och som slutade med att Warszawapaktens makter invaderade Prag den 20 augusti samma år.

På 1960-talet började krav på liberalisering växa fram i det kommuniststyrda Tjeckoslovakien. Alexander Dubček blev generalsekreterare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet (KSĆ) i början på 1968 och började införa "socialism med ett mänskligt ansikte", som det kallades.

Sovjetunionen och resten av Warszawapakten (dock inte Rumänien) invaderade sedermera landet, då de börjat frukta att Tjeckoslovakien skulle bryta sig loss från östblocket och de övriga satellitstaterna.

Innehåll

1 Vårreformer
2 Förhandlingar med Sovjet
3 Ockupation
- 3.1 Reaktioner i Tjeckoslovakien
- 3.2 Reaktioner runt om i världen
4 Källor

[redigera] Vårreformer

I böjan av 1960-talet genomgick Tjeckoslovakien en ekonomisk nedgång och krav på reformer började höras i kommunistpartiet. I slutet på 1967 stod det klart att generalsekreteraren Antonín Novotný varken hade partiets eller Moskvas förtroende längre, så han ersattes av Alexander Dubček 5 januari 1968. 22 mars 1968 avgick Novotný även som president men ersattes där av Ludvík Svoboda.

I april startade Dubček ett reformprogram, där pressfrihet, satsing på dagligvaror och möjlighet till ett mer demokratiskt flerpartisystem ingick. Det innehöll också planer för att bilda en federation av Tjeckoslovakien.

Trots att reformerna enligt reformprogrammet måste ske under KSĆ:s överinseende gjorde allmänhetens påtryckningar att reformerna infördes genast. Antisovjetisk propaganda sågs i media, socialdemokrater bildade parti och andra politiska sammanslutningar bildades. Konservativa krafter i partiet ville se åtgärder för att stoppa detta, men Dubček stod emot. I maj sammankallade han till en tidigarelagd partikongress, som skulle hållas 9 september. Han förklarade att kongressen skulle anta reformprogrammet i partiprogrammet, göra Tjeckoslovakien till en federation och välja en ny centralkommitté.

Den 27 juni publicerade den framstående journalisten och författaren Ludvík Vakulík ett manifest som kallades "Två tusen ord". Manifestet uttryckte oro över dels de konservativa medlemmarna inom KSĆ, men också över de utländska krafter som påverkade landet. Vakulík uppmanade folket att ta initiativet till att genomföra reformprogrammet. Manifestet fick stor genomslagskraft men Dubček och resten av partiet tog tydligt avstånd från det.

[redigera] Förhandlingar med Sovjet

Leonid Brezjnev och ledarna i warsawapaktens länder (utom Rumänien) var oroliga att Dubčeks reformer försvagade kommunistblockets position under kalla kriget.

Sovjets ledning försökte först att stoppa eller begränsa förändringarna i Tjeckoslovakien genom en serie förhandlingar. Vid mötet i Čierna nad Tisou nära den slovak-sovjetiska gränsen försvarade man reformerna samtidigt som man försäkrade sin trohet till warsawapakten och SEV. KSĆ:s ledare var dock splittrade mellan reformisterna (Josef Smrkovský, Oldřich Černík och František Kriegel) som stödde Dubček och de konservativa (Vasil Biľak, Drahomír Kolder och Oldřich Švestka) som hade en anti-reformativ hållning. Brezjnev bestämde sig för en kompromiss. KSĆ-delegaterna bekräftade sin lojalitet till warsawapakten och lovade att begränsa "antisocialistiska" tendenser, förhindra återskapandet av det Tjeckoslovakiska socialdemokratiska partiet och kontrollera pressen mer effektivt. Sovjet gick med på att dra tillbaka sina trupper och tillåta kongressen den 9 september.

Den 3 augusti möttes representanter från Sovjet, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Tjeckoslovakien i Bratislava och skrev under bratislavadeklarationen. Deklarationen bekräftade en orubblig lojalitet till Marxism-Leninismen och internationell proletärism och en evig kamp mot bourgeoisieer och alla antisocialistiska krafter. Sovjetunionen uttryckte sina intentioner att ingripa om ett warsawapaktland etablerade ett system med flera politiska partier. Efter bratislavakonferensen lämnade de sovjetiska trupperna Tjeckoslovakiskt territorium med stannade kvar vid gränsen.

Eftersom samtalen visade sig otillfredställande, började Sovjet att tänka på ett militärt alternativ.

Sovjetunionens policy att beordra socialistregeringarna i sina satellitstater att rätta sina nationella intressen efter kommunistvärlden (med militära medel om nödvändigt) blev känt som brezjnevdoktrinen.

[redigera] Ockupation

Mellan nätterna den 20 och 21 augusti 1968, invaderade fem länder från warsawapakten Tjeckoslovakien. Under invasionen ockuperades gatorna av mellan 5000 och 7000 stridsvagnar. De följdes av mellan 200 000 och 600 000 soldater.

Under warsawapaktens attack dödades 72 tjecker och slovaker (19 av dessa i Slovakien) och hundratals skadades (till och med 3 september 1968). Alexander Dubček vädjade till folket att inte göra motstånd. Han arresterades och fördes till Moskva tillsammans med flera av hans kollegor.

Ockupationen följdes av en emigrationsvåg (uppskattning: 70 000 omedelbart, 300 000 totalt^[1]), framförallt bland högutbildade. Västländerna lät dessa stanna och arbeta utan komplikationer.

[redigera] Reaktioner i Tjeckoslovakien

Den allmänna oppositionen uttryckes i ett flertal icke-våldsaktioner. I Prag och i andra städer i republiken hälsades warsawapaktens trupper med dispyter och förebråelser. All form av hjälp, inklusive försörjningen av vatten och mat, förnekades invasionsstyrkan. Skyltar, plakat och grafitti ritad på väggar och trottoarer fördömde invasionen, Sovjetledarna och misstänkta medarbetare. Bilder på Dubček och Svoboda dök upp överallt.

Det allmänna motståndet fick Sovjetunionen att överge sin ursprungliga plan att ta över ledarskapet. Dubček, som hade arresterats den 20 augusti, togs till förhör i Moskva. Det bestämdes att Dubček skulle fortsätta regera och att ett försiktigt reformprogram skulle fortsätta.

Den 19 januari 1969 satte studenten Jan Palach eld på sig själv på Wenzelplatsen i Prag, för att protestera mot de förnyade inskränkningarna i yttrandefriheten. Till slut, i april 1969, ersattes Dubček av Gustáv Husák och en period av "normalisering" började. Husák tog tillbaka Dubčeks reformer och avsatte partiets liberala medlemmar.

[redigera] Reaktioner runt om i världen

De demokratiska länderna uttryckte bara muntlig kritik efter invasionen -- kärnvapensituationen under kalla kriget innebar att västländerna inte kunde utmana Sovjet militärt i centraleuropa. En större reaktion kom från det kommunistiska Rumänien, vars ledare Nicolae Ceauşescu redan var en fast motståndare till Sovjets inflytande och hade förklarat sig vara på Dubčeks sida. Ceauşescu höll ett offentligt tal på invasionsdagen där han beskrev Sovjets politik i skarpa ordalag.

I Finland, ett land under stort sovjetiskt inflytande, orsakade ockupationen en stor skandal. Liksom det italienska och franska kommunistpartiet fördömdes ockupationen av det finska kommunistpartiet. Ändå var den finske presidenten Urho Kekkonen den förste västerländske politikern att officiellt besöka Tjeckoslovakien efter augusti 1968. Han fick de finaste Tjeckoslovakiska utmärkelserna från presidenten Ludvík Svoboda den 4 oktober 1969.

Portugisiska kommunistpartiets generalsekreterare Álvaro Cunhal, var den ende från västeuropa som stödde invasionen eftersom den var kontrarevolutionär.

Även de svenska kommunisterna fördömde invasionen, och synen på händelserna har återgetts i sången En vinterdag, av Ann Sofi Nilsson.