Sveriges motorvägshistoria
Wikipedia
De allra första motorvägarna byggdes på 1920-talet i Italien samt på 1930-talet i Tyskland. Där hade man storslagna planer på motorvägar som skulle binda samman alla större städer.
Innehåll |
[redigera] Tidiga svenska motorvägar
I Sverige var man sena med att införa motorvägar. Intresset vaknade först under slutet av 1940-talet. Den allra första riktiga motorvägen som byggdes i Sverige var den som går mellan Malmö och Lund. Den byggdes från början i betong enligt den princip som då var vanlig i Tyskland. Bygget påbörjades 1951 och motorvägen invigdes den 8 september 1953 av Prins Bertil. Den byggdes för vänstertrafik. Än idag kan man se att denna motorväg är äldre än de andra i Sverige, särskilt på broarna. Den är också rakare än de motorvägar som byggts senare. När sträckan byggdes fanns inget svenskt ord för den nya typen av expressväg utan det italienska ordet Autostrada användes som benämning. Autostrada är förövrigt ett ord som ibland forfarande används i Skåne.
Det som skulle kunna betraktas som Sveriges första motorväg är den sträcka som går mellan Floda och Alingsås vilken byggdes i slutet av 1940-talet trots att dess struktur med mycket snäva kurvradier, siktsträckor och stigningar starkt avviker från vad som är gängse. Sträckan som idag är vanlig Europaväg och del av dagens E20, tidigare E3 och dessförinnan Riksväg 6 består av två parallella körbanor för syd- resp. nordgående trafik och är försedd med mittbarriär. Planskilda korsningar saknas nästan alltid och det är tillåtet för traktorer, cyklister etc att trafikera sträckan. Man kan dock av av- och påfarternas snäva utforming (typiska tyska "trumpeter") ana att denna sträcka var ett första försök av vägverket att bygga en modern landsväg eller Autostrada även om den på många sätt är ett "hembygge" och inte följer dåtida standarder som annars gällde för motorvägsbyggen. Längs denna sträcka finns även vid Vardsjön strax väster om Alingsås en rastplats på vägens östra sida som tydligt påminner om att tanken var att denna sträcka skulle efterlikna de dåtida tyska rastplatserna längs de tyska motorvägarna. Denna rastplats består av delar av den vägsträcka som den nya vägen då ersatte och som ligger i ett högre läge vid Vardsjön. Idag (2005) har delar av denna "förmotorväg" byggts om till riktig motorväg på sträckan mellan Floda - Tollered.
Den andra motorvägssträckan i Sverige var en del av dåvarande riksväg 75, nuvarande E18 nordost från Stockholm mot Norrtälje som 1957 öppnades från Danderyds kyrka till Ullna (vid Ullnasjön).
Den tredje motorvägssträckan i Sverige var Rikstvåan (senare E6) norrut från Göteborg som öppnades 16 september 1958 från Hjalmar Brantingsplatsen till Kärramotet, med förlängning till dåvarande stadsgränsen mot Kungälv 18 november och till Jordfallsvägen (innan bron över Nordre älv) 21 december 1959. Total längd var 16,5 km. Sträckan korsades av fyra viadukter med endast 3,5 m fri fordonshöjd, vilket ledde till flera påkörningar trots att varningssignaler sattes upp senare. Viadukterna ombyggdes senare till fri höjd (4,5 meter fri fordonshöjd).
En annan mycket tidig motorvägssträcka är gamla norra utfarten på Riksväg 1 (Riksettan) E4 från Norrköping norr om rondellen under järnvägen och fram till Åby. Denna sträcka blev delvis överflyglad av nuvarande förbifart på dagens E4 som går i en båge norr om själva Norrköping
[redigera] Svenska motorvägnätets utveckling 1950-1980
Under 1950- och 1960-talet byggdes ett antal motorvägar främst för att knyta samman Sveriges större städer med sitt omland eller för att utgöra förbifart förbi tätorten. Dessa motorvägar förblev länge isolerade stumpar av motorvägar och några fall var endast klassade som motortrafikleder (som t.ex. E20, f.d. E3, vid Eskilstuna, sedermera omklassad till motorväg). Undantagen var det tätbefolkade västra Skåne, där Malmö, Lund och Helsingborg knöts samman med med motorvägar (Malmö-Helsingborg färdigställdes 1970) och Stockholm vars radiella motorvägsnät tidigt sträckte sig långt ut i omlandet.
Under 1970-talet fortsatte utbyggnaden av motorvägar i landet, både som förlängningar av befintliga motorvägar och som isolerade infarter och förbifarter. Exempel från den här tiden är Arlanda-Uppsala (1972), Inre Ringvägen (1974) i Malmö och E4 förbi Gävle (1977).
[redigera] Utvecklingen under 1980-talet
Under 1980-talet byggdes enbart ett fåtal motorvägar i Sverige. Mycket berodde det på en helt annan trafikutveckling än vad som tidigare hade förutspåtts (inte lika hög trafikutveckling som man förväntat sig), minskade statsanslag till vägbyggen, favorisering av motortrafikled som ansågs vara "väl fungerande substitut" till motorväg (billigare anläggningskostnad) samt en växande miljörörelse som protesterade mot ett flertal vägbyggen. Ett undantag härvidlag var E6 igenom Halland som förlängdes från Frillesås till utkanten av Falkenberg (Frillesås - Viskan 1981, Viskan - Varberg norra 1983, Varberg norra - Morup 1988). I slutet av 1980-talet började man åter att bygga nya motorvägssträckor i Sverige, främst E6 i Bohuslän som förlängdes till Ljungskile och norra delen av Essingeleden i Stockholm som förlängdes så man man till sist kunde åka igenom hela Stockholm på motorväg.
[redigera] Utvecklingen under 1990-talet
Lågkonjunkturen i början av 1990-talet innebar att en mängd stora väg- och järnvägsbyggen tidigarelades av arbetsmarknadsskäl. Vid den här tiden började man dessutom märka att motortrafikleder inte var trafiksäkra utan var drabbade av många kollisionsolyckor mellan mötande trafik, varför man började föredra motorvägar även där trafikmängderna inte motiverade motorväg. I början på 1990-talet beslöts att E4 mellan Helsingborg och Uppsala skulle vara motorväg och samma sak gällde även E6 mellan Malmö och Göteborg. Byggandet av nya motorvägar tog därför fart under denna tid. På E4 märktes detta då flera av de tidigare korta motorvägssnuttarna förlängdes i olika etapper och till slut mötte de nästa motorväg och de kopplades ihop och blev en längre motorväg. Detta fenomen kunde ses i t.ex. Norrköping. Efter en tid blev det istället långa motorvägavsnitt som enbart hade några enstaka avsnitt som utgjorde avbrott. Bland dessa kan nämnas ett avsnitt på E4 mellan Ödeshög och Väderstad som under några år utgjorde ett sådant, motorvägsutbyggningen blev dock till slut färdig i slutet av 1990-talet och innebar en betydelsefull sammanlänkning av motorvägarna.
[redigera] Utvecklingen från slutet av 1990-talet till i dag
1997 började Vägverket försöken med trefältsvägar med mitträcke, ett billigt sätt att bygga om motortrafiklederna till trafiksäkrare vägar utan att försvåra för omkörningar. De inledande försöken, bl.a. på E4 strax norr om Gävle, visade sig vara lyckade och under i början av 2000-talet byggdes mängder av vägar om till trefältsvägar samtidigt som motorvägen åter kom att reserveras för sträckor där den motiverades av trafikmängden. Arbetet med att bygga ut E6 genom Sverige till motorväg liksom E4 mellan Helsingborg och Gävle fortskred. På E4 återstod i söder till slut egentligen bara att länka ihop den största delen av E4 med de skånska motorvägarna. De skånska motorvägarna fortsatte på E4 från Helsingborg till Eket, men därefter blev det en normal landsväg från Eket till Strömsnäsbruk där den resterande längre motorvägen genom Sverige fortsatte. En första etapp i detta var byggandet av motorväg från Eket förbi Örkelljunga och förbi Skånes Fagerhult till Småland och en bit strax söder om Markaryd. Denna sträcka öppnades i oktober 2004. Byggandet av den sista biten förbi Markaryd till Strömsnäsbruk blev klar i juni 2006. Dock återstår fortfarande en sträcka längs E4 i Småland som inte är motorväg. Detta är det 32 km långa avsnittet förbi Ljungby. Denna sträcka är motortrafikled, 2+1-väg. Eftersom denna sträcka, till skillnad från de tidigare sträckor som sent blivit utbyggda till motorväg, näst intill redan har motorvägsstandard har denna sträcka varit mindre prioriterad att byggas ut och kommer förmodligen inte heller att bli det de närmaste åren. På sikt lär den förmodligen bli det eftersom planen är att det ska vara sammanbindande motorväg hela vägen från Skåne till Stockholm. E4 Uppsala-Mehedeby började byggas 2002 och invigningen planerades till oktober 2007.
Utbyggnaden av motorvägsnätet i Sverige har inte tagit slut. E6 är på väg att få motorvägsstandard hela vägen från Trelleborg till Svinesund, E4 byggs ut till motorväg i Småland och norr om Uppsala, E18 ska byggas ut till motorväg öster om Karlstad och väster om Örebro samt kring Mälardalen med mycket mera. Även flera befintliga motorvägar står i begrepp att byggas om. Främsta anledningen därtill är för att förse dem med en fil till, inte minst när det gäller E4 i stockholmsområdet och E6 i Göteborg.
[redigera] Skåne
I västra Skåne blev motorvägarna ganska välutbyggda och hade en struktur som påminde om den som fanns i t.ex. Tyskland vilket gjorde att man skiljde sig från övriga Sverige. De var sammanhängande med ett enda undantag, en kort motorvägssträcka utanför Kristianstad. Under 1960-talet byggdes E6 ut till motorväg så att man 1970 hade en sammanhängande motorväg från Malmö till Ängelholm. Tack vare Inre Ringvägen var de också ihopbundna med varandra i Malmö, förutom genom vissa av trafikplatserna där motorvägen upphörde. De hade dessutom internationell anslutning dels i Helsingborg, till färjorna till Helsingör, dels genom Inre Ringvägen som anslöt till färjorna till Dragör. 1978 invigdes Trafikplats Kropp där E6 och E4 sammanstrålade norr om Helsingborg och E4 förlängdes som motorväg från Helsingborg till Hyllinge. Trafikplatsen var vid invigningen Sveriges största trafikplats där trafiken från två motorvägar från sammanlagt fyra håll sammanstrålade i en jättelik treplanskorsning för att trafiken skulle flyta fritt. Dåvarande E22, riksväg 15, förlängdes inte utan slutade som motorväg i en jättelik rondell i Lunds norra utkant varpå resten av vägen till Kristianstad var landsväg.
Under 1990-talet påbörjades en stor omstrukturering av det skånska motorvägsnätet. Byggandet av Öresundsbron påbörjades och den fick både en motorväg och en järnväg. Samtidigt tillkom Yttre Ringvägen som sammanbinder Öresundsbron med de övriga motorvägarna. Då upphörde också färjetrafiken till Dragör från Limhamn och E20 som hade anslutit till färjeläget riktades om till Öresundsbron. Yttre Ringvägen ersatte också Inre Ringvägen som förbindelselänk mellan de skånska motorvägarna. En skillnad mellan Yttre- och Inre ringvägen var att den yttre också hade motorvägsstandard genom alla trafikplatser där flera motorvägar möts, till skillnad från den inre. Detta innebar att det fram till Yttre Ringvägens invigning inte gick att passera Malmö utan att lämna motorvägen. Skulle man exempelvis följa E6 förbi Malmö fick man lämna motorvägen två gånger, dels då man svängde in på Inre Ringvägen och dels när man lämnade den. Öresundsbron sammanlänkade också de skånska motorvägarna med motorvägar i stora delar av övriga Europa, via Danmark, där man under 1990-talet hade sammanlänkat alla motorvägar så att de blev sammankopplade med motorvägarna i Tyskland, i södra Jylland. Under samma tid började man bygga ut E4 i nordvästra Skåne till motorväg, ett arbete som stod klart 2004. Även ett par avsnitt av E22 blev utbyggda till motorvägar, kring Kristianstad och sträckan närmast Blekinge samt norr om Lund till Rolsberga. För närvarande står E6/E22 mellan Vellinge och Trelleborg i begrepp att byggas ut till motorväg samt E22 i hela Skåne och E65 där Sturup ska förses med en trafikplats för att få bort en trafikfarlig vänstersväng.
