1948 års arab-israeliska krig
Wikipedia
1948 års arab-israeliska krig | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Attackerna den 15 maj–10 juni 1948 |
|||||||||
|
|||||||||
Stridande | |||||||||
Israel | Egypten Syrien Transjordanien Libanon Irak Palestinska ireguljära Arabiska Befrielsearmén |
||||||||
Befälhavare | |||||||||
Yaakov Dori Yigael Yadin |
Glubb Pasha Abd al-Qadir al-Husayni† Hasan Salama Fawzi al-Qawuqji |
||||||||
Styrka | |||||||||
29 677 inledelsevis–108 300 i december 1948 | Egypten: 10 000 inledelsevis, steg till 20 000 Irak: 5 000 inledelsevis, steg till 15–18 000 Syrien: 2 500–5 000 Transjordanien: 6 000–12 000 Libanon: 1 000 inledelsevis, steg till 2 000 (Pollack, 2004; Sadeh, 1997) Saudi: 800–1 200 Okänt antal jemeniter Arabiska Befrielsearmén: 3 500-6 000 |
||||||||
Förluster | |||||||||
6 373 (4 000 trupper och omkring 2 400 civila) | okänt (mellan 5 000 och 15 000) |
1948 års arab-israeliska krig är på arabisk sida känt som "al-Nakba" (arabiska, "katastrofen") och på israelisk sida som "israeliska självständighetskriget" .
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Idag är det ingen tvekan om att den israeliska sidan hade klart överlägsna resurser, och att det på den israeliska sidan också fanns en stor medvetenhet om detta. Israels armé var större, bättre utrustad och mer vältränad än den blandade skara som omgivande arabiska utvecklingsländer kunde uppbåda. [källa behövs]Påståenden om att den embryonala israeliska armén skulle ha varit överlägsen redan från början stämmer inte. Talet om numerär överlägsenhet från den ena eller andra sidan avfärdas. Arabarméerna var överlägsna i fråga om tunga vapen, stridsvagnar och flygplan tack vare sina inköp från Storbritannien. Detta balanserades i sin tur av att Israels styrkor var kvalitativt starkare än arabstaternas trupper, vilka var långt sämre att utkämpa ett modernt krig. (Sune Persson Palestinakonflikten, Studentlitteratur, s.54).
Utan en stark motivation att överleva som folk och stat hade dock Israel knappast överlevt som statsbildning. Många stridande hade just överlevt Förintelsen.
Israels armé bestod av omkring 35 000 man, "varav 25 000 aktivt stridande". Motståndet var uppdelat på flera olika grupper: 1 000 libanesiska, 6 000 syriska, 4 500 irakiska, 5 500 egyptiska, 6 000—9 000 transjordanska soldater och ett litet men okänt antal saudiska samt jemenitiska soldater deltog i det inledande anfallet. Totalt förfogade dock dessa länder över avsevärt större styrkor.
Den traditionella israeliska historieskrivningen, som varit dominerande i många västländer men numera förkastats av modern israelisk forskning, ger en annan bild. Här fokuserar man på Israels underlägsenhet i fråga om vissa väl valda aspekter: Israel hade 1 stridsvagn utan kanon mot 40 stridsvagnar, 5 artilleripjäser mot 140 och noll stridsflygplan mot 74. Faktum är dock att i detta krig spelade tung beväpning en mycket underordnad roll: Den tillgängliga tyngre utrustningen var mycket begränsad och dessutom föråldrad. Israels kvantitativt och kvalitativt överlägsna armé var därmed helt avgörande. [källa behövs]
Det enda land som möjligen kunde bjuda motstånd mot Israel var de transjordanska styrkorna. Det berodde främst på att de utgjorde en större samordnad grupp som dessutom hade fördelen av jämförelsevis modernare träning och utrustning, i första hand beroende på att det var ett brittiskt mandat. Det var också transjordanska styrkor som var de enda som lyckades behålla kontrollen över ett större område, nämligen det som senare blivit känt som Västbanken.
[redigera] Krigets förlopp
Omedelbart efter FN-beslutet 29 november 1947 om en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat kom rapporter om arabiska anfall mot judiska delar av Palestina. Irreguljära styrkor började rekryteras i Syrien och organiserades i Arab Liberation Army, vilken från januari (1948) infiltrerade Palestina från Syrien och Transjordanien. Araberna gick så småningom till attack mot kommunikationer, judiska stadsdelar och judiska kolonier. I slutet av mars hade den judiska delen av Jerusalem isolerats av arabstyrkor. Den 23 april 1948 tillstod den palestinska ledaren Jamal al-Husaini i FN:s säkerhetsråd att araberna hade börjat striderna i Palestina. (Sune Persson ibid. s. 52)
Kriget började formellt efter brittiska tillbakadragandet och självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Judiska och arabiska miliser hade dock redan tidigare inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Under de följande dagarna anföll libanesiska, syriska, irakiska, egyptiska, transjordanska soldater och saudiska samt jemenitiska soldater Israel.
Efter vissa inledande smärre förluster fick israelerna snart övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd, som FN:s sändebud, den svenske Folke Bernadotte, övervakade. Den 8 juli återupptog dock Egypten stridigheterna och kriget blossade upp på nytt.
Totalt räknar man med att ca 726 000 araber flydde eller fördrevs. Detta var den enskilt viktigaste förklaringen till uppkomsten av den palestinska flyktingfrågan.
Traditionellt har Israel hävdat att de flydde på uppmaning av de arabiska styrkorna, men det är en av flera orsaker. Den arabiska versionen har varit att Israel drev en medveten policy att fördriva palestinier från de områden som kom att bli Israel inom 1949 års stilleståndslinjer. Kriget varade i över ett år och de fanns flera steg i den palestinska flyktingfrågan. I början flydde överklassen utan några påtryckningar från judisk/israelisk sida, medan fördrivningar blev vanligare under krigets gång. Det var en fråga om att överleva såväl som individer som nation för den israeliska sidan. Israels främste historiker på området om kriget 1948 och dess konsekvenser, Benny Morris menar att varken den officiella israeliska versionen eller de officiella arabiska versionerna av uppkomsten av flyktingproblemet stämmer som enskilda heltäckande förklaringar. (Benny Morris, The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited, 2006, se särskilt Introduction) Samtidigt måste man också komma ihåg att de områden som erövrades av Egypten och Jordanien, Gaza, Östra och Gamla Jerusalem och Västbanken) dödades eller fördrevs. Inga judar fanns kvar. Då ska man särskilt komma ihåg att Gamla jerusalem hade haft en judisk majoritet sedan början på 1800-talet. (Martin Gilbert, The Arab-Israeli Conflict in maps)
Israel har traditionellt hävdat att omgivande länder borde ha accepterat palestinierna som medborgare i sina länder. Det kan dock inte råda något tvivel om att det var ett brott mot de mänskliga rättigheterna att bedriva etnisk rensning mot det palestinska folket och att dessa hade en ovillkorlig rätt att återvända efter stridigheternas upphörande. Detta var också den uppfattning som Folke Bernadotte drev; Sternligan dödade Bernadotte i ett terrordåd på grund av detta. [källa behövs]
[redigera] Utvecklingen i omgivande länder
I anslutning till kriget uppstod antisemitiska stämningar i de omgivande arabländerna. Många judar tvingades fly från anti-judiska övergrepp och även från rent anti-judisk lagstiftning som till exempel i Irak, Egypten m.fl. I några få fall såsom i Marocko uppmanades judarna att stanna. Mellan 500 000—900 000 judar beräknas ha lämnat sina tidigare hemländer för att bege sig till Israel.
Israel, som var mycket intresserat av att öka sin befolkning, accepterade varmt de judiska flyktingarna. Det är samtidigt ingen tvekan om att de omgivande länderna gjorde sig skyldiga till betydande övergrepp mot dessa judiska flyktingar.
Det palestinska folket och judar i omgivande länder var således bland konfliktens största förlorare.
[redigera] Efterspel
Under de följande 15 månaderna erövrade Israel ytterligare 26 % av territoriet väster om Jordanfloden och annekterade den till den nya staten. Jordanien annekterade på samma sätt 21 %, (västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel annekterade och en östlig som Jordanien annekterade. Gazaremsan erövrades av Egypten, men den annekterades aldrig.