Bourbonska restaurationen
Wikipedia
| Frankrikes historia |
|---|
Efter kejsar Napoleons abdikation 1814 restaurerade de allierade den franska monarkin och tillsatte den bourbonska ätten vid tronen. Den period i Frankrikes historia som följde kallas restaurationen, och den innebar en konservativ motreaktion mot revolutionens ideal och ett återupprättande av den katolska kyrkans position i fransk politik men med tiden även industrialismens intåg i Frankrike.
Ludvig XVIII:s regeringstid 1814-1824 innebar både eftergifter till de europeiska makter som besegrat Napoleon och ett erkännande av privat egendom och äganderätt. Men de konservativa grupper som återvända till Frankrike tillsammans med Ludvig, som till exempel jesuiterna, fann sig ofta åsidosatta till favör för liberaler som de Decazes som ville få igång en ekonomisk återhämtning genom att prioritera den franska industrin. Även om fransmän i gemen knappast var glada över att ha fått tillbaka monarkin pekade dessa liberala strävanden i rätt riktning - fransmännen önskade nu, och hela Europa med dem, fred och välstånd.
Karl X:s regering 1824-1830 innebar ett tvärt brott mot denna liberala utveckling. Vid sitt tillträde gick Karl igenom alla de gamla ritualerna, till exempel lät han sig krönas i Reims som de franska kungarna hade gjort i århundranden. Därpå avskedade han regeringens liberala ministrar och tillsatte sina reaktionära vänner, som hertig de Polignac och greve de Villèle, i det konservativa sällskapet Jungfruns kongregation som eftersträvade att återupprätta den gamla ordningen med kyrkan som samlande kraft.
De franska borgarna hade dock fått smak för det välstånd som börjat uppstå under Ludvigs regering. Tillsammans skapade borgarklassen, mer militanta intellektuella, en ny ekonomisk kris och ett dåligt skördeår de förutsättningar som ledde till julirevolutionen 1830. 2 augusti samma år abdikerade Karl, och hertigen av Orléans, son till Philippe Égalité, tillträdde tronen som Ludvig Filip I.
Femtio år efter att den industriella revolutionen inletts i Storbritannien kom den igång i Frankrike. Från 1830-talet till 1850-talet förbättrades industrins kapacitet, järn- och kolproduktionen ökade och antalet spinnerier, textilindustrier och pappersbruk ökade kraftigt. Järnvägsnätet byggdes ut. Adelns plats togs allt mer av bankirer och industrimän.
Den industriella utvecklingen ledde också till framväxten av socialismen med företrädare som Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Louis Blanc och Auguste Blanqui. Motsättningar mellan arbetare och borgare ökade under hela perioden, och spänningarna i det franska samhället förvärrades av dåliga skördar och en snabb befolkningstillväxt. Industrialismen satte både produktionen i rörelse och samhället i gungning.
