Fasan
Wikipedia
| Fasan | ||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||||
| Phasianus colchicus Auktor : Linné, 1758 |
||||||||||||||||
 |
Fasanen, även ädelfasan, (Phasianus colchicus) är en fågel.
Fasansläktet (Phasianus) har liksom hönsen nakna hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga flikar. Hannarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har 16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre. Fasanerna hör till de praktfullaste fåglarna. Men prakten tillkommer endast hannarna, medan honorna är mindre lysande och iögonfallande kostymerade. Släktet innefattar ett tjugotal arter och utbreder sig från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan.
Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och hals glänsande grönblå. Den blir 53-85 cm lång, med ett vingspann på 70-90 cm.
Den härstammar från sydöstra Europa och Mindre Asien. De som lever i Sverige härstammar från fasaner som förts in av människan och sedan förvildats.
Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av fruktbara ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta. Fasanernas förstånd anses allmänt vara mycket litet. De bringas lätt ur fattningen. Om de blir överraskade av människa eller hund, tycks de glömma att naturen skänkt dem vingar. En förbikrypande snäcka inger dem skräck.
Hannarna lever i månggifte och är under fortplantningstiden mycket stridslystna. Äggen, 11-12 stycken per kull, är olivfärgade. De läggs på marken i ett enkelt bo bestående av torra växtdelar.
[redigera] Uppfödningshistoria
Köttet värderas högt.
I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i Ulriksdal av drottning Lovisa Ulrika. Det hade ingen framgång och lades snart ned. 1846 lät kung Oskar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, 1852. Även försök vid Näsbyholm i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat.
Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död (1897) lades fasaneriet ned. Men 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner.
Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.
[redigera] Externa länkar
- Sveriges ornitologiska förening
- Svenska jägareförbundet
- Dansk ornitologisk forening
- Artportalen: Dagens fågel - senaste observationerna - bilder
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
