Felix Ravaisson-Mollien

Wikipedia

Jean Gaspard Felix Ravaisson-Mollien, född 23 oktober 1813 i Namur, död 18 maj 1900 i Paris, var en fransk filosof och arkeolog.

Ravaisson-Mollien studerade vid College Rollin. Han åkte sedan till München där han gick på föreläsningar av Schelling och tog sin filosofiexamen 1836. Året efter publicerade han det första bandet av sitt berömda arbete Essai sur la métaphysique d'Aristote, i vilket han gav ut ytterligare ett band 1846. Detta arbete inte bara kritiserade och kommenterade Aristoteles och peripatetikerna, utan utvecklade även ett modernt filosofiskt system. Victor Cousin hade tidigare föreslagit detta ämne och avsåg då endast att framkalla en undersökning om den stora stagiritens metafysik, men Ravaisson-Mollien tolkade den så att den samtidigt lämnade ett stöd för de spiritualistiska åsikterna.

Han doktorerade 1838 och blev professor i filosofi i Rennes. Från 1840 var han huvudinspektör i departementet för högre utbildning. Han var även medlem i akademien för moralisk och politisk forskning samt intendent inom departementet för antikviteter i Louvren från 1870.

Inom filosofin tillhörde han Cousins skola som han lade fram många viktiga synpunkter tillsammans med. Hans teori var att vanehandlingar var grunden till all kunskap. Genom att vanehandlingar förutsätter ett subjekt såg han en koppling mellan det kroppsliga och det intellektuella beteendet. Idén om gud var en växande intuition som påverkas av sinnenas alla förmågor i betraktandet av harmoni i naturen och hos människan. Denna teori hade stor påverkan på den spekulativa filosofin i Frankrike under slutet av 1800-talet.

I La morale des stoiciens utvecklade han sitt gudsbegrepp i overensstämmelse med kristendomens uppfattning om den oändliga kärleken.

Med anledning av världsutställningen 1867 fick Ravaisson-Mollien i uppdrag att ge ut La Philosophie en France au dix-neuvième siècle, som anses som ett klassiskt arbete inom den franska litteraturen.

Ravaisson-Mollien var även arkeolog och bidrog med artiklar om antika skulpturer till Revue Archiologique och Mémoires de l'Académie des Inscriptions.

Som estetiker 1871 publicerade han en monografi om Venus de Milo. Som pedagog lade han huvudvikten vid att studier inte endast skulle leda till att förstå den studerade verkligheten, utan även till att älska den och öppna sinnet för idealen. En väg dit såg han i en estetisk uppfostran, som genom teckning och musik öppnade skönhetens värld även för de minsta.