Gästgiveri
Wikipedia
Gästgiveri en inrättning för resande på vägarna där förtäring och inkvartering skulle bjudas samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Tidigare reglerat i Gästgiveristadgan, avskaffat 1933, idag främst använt om äldre krogar och hotellinrättningar i samhällen och byar.
[redigera] Historia
När man förr i tiden skulle förflytta sig på land hade man bara två sätt att göra det på, nämligen till fots eller med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser fanns inte. En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi, i allmänhet hos någon bonde, eller i värsta fall sova utomhus. Finare folk tog logi hos prästerna. Kungen var den ende som hade rätt att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte.
Redan i Magnus Erikssons stadga från 1335 finns det med tankar om upprättande av tavernor vid de stora stråkvägarna. Detta upprepades i 1442 års allmänna landslag. År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och höfoder. Den första gästgiveristadgan tillkom år 1636.
Att byta ekipage vid i stort sett varje gästgivaregård gjorde att resandet blev både tidsödande och omständligt. Hästarna var ibland uttröttade efter att ha fått slita på åkrarna hela dagen. Det tillkom lagar på hur fort man fick rida på hästarna för att minska förslitningsskador på djuren men dessa följdes alltsom oftast inte. Vid varje gästgivaregård fanns det tavlor på hur långt det var till nästa gästgivaregård och till olika orter och platser.
När diligensinrättningen upprättades kunde resorna planeras bättre och gå på bestämda klockslag. 1831 inrättades en diligenslinje mellan Stockholm och Linköping med plats för 8 personer, och det tog 15 timmar mellan städerna vilket var snabbare än tidigare. Gästgiverierna fick i många socknar under 1800-talet monopol på brännvinstillverkningen vilket gav dem extrainkomster som gjorde att de i många fall kunde överleva trots att bland annat konkurrensen från järnvägarna började göra situationen övermäktig att bära för gästgiverierna.
På gästgiverierna var det noga reglerat hur rum och matsal skulle se ut. Idag kan detta tyckas som självklara regler. Här är några exempel :
- Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider
- Då servett framställes, bör den vara ren
- Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum
- Bjud ej resande härsket smör eller illafarna ägg
- Tag bort alla cigarrstumpar från blomkrukorna
- Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna
- Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finns i dem
Nya sätt att resa blev slutet för gästgiverierna. Restiden med tåg minskade markant, och sedan kom bilen. Det lagstadgade gästgiveriväsendet avskaffades år 1933 men hade då i praktiken redan varit obsolet allt sedan järnvägen tog över rollen som färdmedel för långdistanstrafik på land. När gästgiverierna även förlorade monopolet på brännvinstillverkningen försvann deras oftast viktigaste extrainkomster och ledde till att många gästgiverier slog igen i början av 1900-talet.
I Skåne och i Danmark (som har en liknande gästgiveritradition där gästgivaregården kallas "kro") har många gästgiverier lyckats överleva genom att de började locka med bättre mat och finare servering och inkvarteringsmöjligheter redan under slutet av 1800-talet när konkurrensen från järnvägarna började göra sig kännbar samtidigt som järnvägarna gav möjligheter för städernas folk att åka på utflykter till dessa samhällen som Röstånga och Dalby och ett växande antal storbönder uppstod. Traditionen av gästgivaregården som en inrättning som står för god mat och bra logi är alltså relativt ny. Maten på gästgivaregårdar var förr oftast av undermålig kvalité eller bestod i stort sett bara av brännvin, gammalt bröd och dåligt fläsk.
