Helvete

Wikipedia

Medeltida framställning av helvetet

Helvete (av Hel, det fornnordiska dödsriket, och vite, straff); den ort där döda människor lider följderna av onda gärningar och ont leverne under livstiden på jorden.

Innehåll

1 Gemensam föreställning
2 Jesu lära
3 Teologiska reflektioner
4 Skärselden
5 Reformationen; vår tid
6 Helvetet i konsten
7 Se även

[redigera] Gemensam föreställning

Föreställningen om helvetet är inte unik för kristendomen. I andra trossystem har helvetesläran varit mer utvecklad: Buddhismen räknar till exempel med inte mindre än 144 helveten. Koranen har utförliga beskrivningar på straffet som väntar de orättfärdiga och överträffar i detta fall den så kallade ”helvetesläran” (uttryck myntat av Ingemar Hedenius) i Nya testamentet.

I gammaltestamentliga tider uppfattades döden som slutet på all verklig existens. Människans överlevnad i en annan tillvaro efter döden uppstod närmast genom ett fördjupande av tron på att Israels Gud är livets källa, varför den som befinner sig i intensiv gemenskap med honom inte kan dö. Föreställningen om ”himlen” – med vilket avsågs Guds närvaro – föregick alltså föreställningen om en ort där döda straffas för sina gärningar efter döden. Denna tanke uppstod i samband med profeternas starka fördömande av social orättvisa och vishetslitteraturens grubblande över varför det finns orättfärdiga som lever och dör i frid medan rättfärdiga plågas och förföljs. Svaret skulle vara att ens gärningar följer en och skall bedömas av Gud i en annan tillvaro.

[redigera] Jesu lära

Jesu predikningar om tidens slut var starkt präglade av denna uppfattning och av profeternas månande om rättvisa och hänsyn till den fattige. Flera av hans liknelser låter förstå att det skall ske en allmän uppståndelse från de döda, varefter alla folk och stammar skall samlas inför honom, domaren, och få evigt straff eller belöning för sina gärningar. Två ting i synnerhet bör anmärkas på här. För det första är Jesus fullkomligt ointresserad av sexuella snedsprång och småsynder. Domen avgörs helt av ens förhållande till de fattiga, förföljda, hemlösa och sjuka och av huruvida man har förlåtit sin nästa hans skulder och fel. För det andra förefaller straffet – framställt som Gehenna (det gamla Jerusalems soptipp, där man brände skräp) – vara ett slags bannlysning ut i mörkret ”där man gråter och gnisslar tänder.” Somliga har ställts sig frågan om Jesus, som inte var främmande för retoriska överdrifter, helt enkelt menade att de skulle försvinna, alltså kort och gott dö.

[redigera] Teologiska reflektioner

Den kristna kyrkan har i sina funderingar över detta förklarat att eftersom människan är skapad till Guds avbild kan hon inte bara försvinna: hon finns för evigt. Men att leva är att vara tillsammans med Gud, och den som förkastar Gud (det vill säga vägrar att förlåta, försona sig eller bry sig om andra) lämnas ifred av Gud, som inte kan tvinga sig på henne. Människan är fri att välja en icke-tillvaro av mörker och bitterhet. Detta är den mera genomtänkta föreställningen av helvetet. Den bekräftas av Johannesevangeliet, enligt vilket domen sker i den troendes jordiska liv, i och med valet att tro – genom detta val har hon ”gått över från döden till livet.”

[redigera] Skärselden

Samtidigt har naturligtvis också Nya testamentets livliga framställningar av den yttersta domen tagits bokstavligen på orden. Medeltiden utvecklade, i synnerhet under skuggan av Augustinismens predstinationslära, en mycket detaljerad helveteslära. I samband med kartläggandet av människans synd och de band den binder människan med uppstod också tanken på ett slags mellantillvaro, där de dödas själar långsamt renas och löses från det ondas grepp. Denna ”ort” kallades skärselden (från gammalsvenskans skära, rena). Enligt hela den förreformatoriska kyrkans lära är de döda aktiva ”på den andra sidan” och kan, när de väl trätt in i Guds tillvaro, be för dem som lever på jorden. På samma vis kan de som lever nu be för dem som håller på att renas i skärselden. Mot slutet av medeltiden, när både kyrka och samhälle hade försjunkit i andlig dekadens, utnyttjades denna föreställning till att öka kyrkans intäkter genom avlater, ett invecklat system som gick ut på att ett visst antal böner (med en viss effekt på andra sidan) kunde ersättas av en viss summa pengar som gick till något gott ändamål, till exempel resandet av en kyrka. Martin Luther hade som ung präst i östra Tyskland just lyckat övertyga sin församling om det meningslösa i att synda, betala och sedan synda igen när avlatsmäklare anlände från Rom för att skaffa pengar till den planerade S:t Peterskyrkan. Hans vrede över sabotaget av det pastorala arbetet bidrog till att utlösa reformationen.

[redigera] Reformationen; vår tid

De protestantiska kyrkorna har till följd av denna historia överlag ifrågasatt skärseldens existens. I senare tider har man också frågat sig vad helvetet kan spela för roll i evigheten om Gud verkligen vill allas frälsning. Vanligtvis har man som svar hänvisat till människans okränkbara frihet att vägra att bli frälst och tanken att Jesus i all evighet väntar vid helvetets port på dem som åkallar honom.

[redigera] Helvetet i konsten

Helvetet, straffen, djävlarna och den yttersta domen har inspirerat oräkneliga konstverk och dikter i den västerländska kulturen. En av de mest utförliga och berömda skildringarna av ett besök i helvetet är Dantes Divina Comedia. Den yttersta domen finns avbildad på mängder av altarskåp och målningar i kyrkor över hela Sverige, och vanligen ser man de dömda eller frikända gå till vänster och höger, de ena för att släpas bort av djävlar, de andra för att tas emot av änglar. Denna föreställning om tillvaron bortom döden har präglat Västerlandet ända fram till moderna tider och har lämnat spår som ännu är märkbara, inte minst i reaktionen mot den.