Irans historia
Wikipedia
 |
|---|
|
| redigera |
Se även persiska riket.
Innehåll |
[redigera] Irans moderna historia
Irans moderna historia är mycket starkt förknippat med den konstitutionella revolutionen som påbörjades 1906. Starkaste förgrundsfigurerna, som förespråkat grundlagen, har varit Bakhtiaris och den numera avlidne premiärministern Dr.Mohammed Mossadegh. Konstitutionen har motarbetats av Qajar-dynastin, och därefter Pahlavi-dynastin, och senast företrädare för den Islamiska revolutionen. Den senaste grundlagen bryter starkt mot 1906 års konstitution som ville separera politik från religion (hokuumat orfi).
[redigera] Konstitutionella Revolutionen
Den s.k. konstitutionella (Mashrooteh, betyder på persiska konstitution/konstitutionell) revolutionen skedde 1906-1907 och har haft en avgörade roll för resten av seklet.
Den konstitutionella revolutionen innebar att man ville ha en konstitutionell demokrati. Den styrande despoten Mozzafar al-Din Shah Qajar gav snart efter och besegrades av konstitutionalisterna. Kort därefter, 1907-1911, bekämpades ett krig mellan Mohammad-Ali Shah Qajar, som efterträdde sin far. Mohammad-Ali Shah motsatte sig konstitutionen och bombade parlamentet (Majlis). Mohammad-Ali hade starkt stöd av Tsarryssland, som invaderade norra Iran till stöd av Mohammad-Ali Qajar. Konstitutionalisterna slogs dock ihärdigt och lyckades erövra stad efter stad och besegrade till slut Mohammad-Ali Shahs kosackarmé. Mohammad-Ali shah flydde därefter till USA.
Konstitutionalisterna slogs för:
- En konstitution inspirerad av den belgiska, som i sig följde den engelska Westministersystemet.
- En oberoende rättsinstans (edalatkhaneh)
- Ett parlament valt av folket (majles)
- Kraftigt reducerad maktbefogenheter för kungen
- Exekutiv (regerande) makt till en av parlamentet vald premiärminister
Man gjorde också tillägg 1907 för fri press, och rätt till politiska partier, med vissa undantag. Konstitutionalisterna förespråkade följande:
- Rättsstyre [hokomat qanon]
- Folkstyre [hokumat mardom]
- Fri press [azadi matbooat]
- Frihet för politiska partier [azadi ahzab]
- Modernitet [tajadod]
- Separation av religion och politik [hokumat orfi]
Dessvärre kom den konstitutionella revolutionen, dess värden, och konstitutionen att i praktiken att kränkas under resten av 1900-talet. Först av Qajar-dynastin, och därefter av Pahlavi-dynastin, med Reza Shah Pahlavi, som ledde landet från 1925 fram till 1941. Landet var då starkt allierat med Storbritannien, som hade gett starkt stöd till Reza Shah Pahlavi när han 1925 utförde en statskupp mot Qajardynastin.
[redigera] Reza Pahlavi
Den 16 mars 1878 föddes en Reza Khan i norra Persien. Vid ung ålder anslöt han sig till den persiska kosackarmén och kunde så småningom bli general. 1907 hade Storbritannien och Ryssland delat upp landet i intressesfärer. Året därefter påträffades olja i den brittiska zonen och det brittiska Anglo-Iranian Oil Company exploaterade fyndigheterna. Det fanns ett utbrett missnöje mot den styrande dynastin, Qajardynastin, som inte ansågs ha landets bästa i åtanke. 1921 gjorde Reza Khan en statskupp och tog makten, inspirerad av den turkiske Kemal Atatürk och hans ungturkar, för att bygga upp ett modernt sekulariserat samhälle. I april 1926 krönte han sig själv till Reza Shah Pahlavi. Shahen inledde en storskalig industrialisering, byggde järnvägar och satsade på utbildning. Under 1930-talet ökade protesterna mot shahens diktatur. 1935 bytte landet namn från Persien till Iran.
Shahen tog hjälp av utländska experter för att genomföra sina projekt men undvek i allmänhet hjälp från Storbritannien och Sovjet utan tog hjälp från Tyskland, Frankrike och Italien. När andra världskriget utbröt förklarade shahen att landet var neutralt. Britterna, som kontrollerade oljeutvinningen, ansåg att de tyska experter som fanns i landet spionerade på britterna och uppmanade shahen att utvisa dem.
Efter det tyska anfallet på Sovjetunionen genom operation Barbarossa i juni 1941 fick Irans geostrategiska läge stor vikt för att föra västallierat krigsmaterial till Sovjetunionen över järnvägen genom Iran. På grund av shahens påstådda tyskvänlighet intervenerade. brittiska och indiska styrkor från Irak och sovjetiska styrkor från norr i augusti 1941 och tvingade shahen att abdikera till förmån för sin son. Själv gick shahen i exil i Johannesburg i Sydafrika där han avled den 26 juli 1944.
[redigera] Mohammad Reza Pahlavi
Mohammad Reza Pahlavi blev kronprins av Iran i april 1926 och efter sin fars abdikation 1941 blev han shah av Iran vid 21 års ålder. I januari 1942 kom de allierade överens om att dra tillbaka sina styrkor inom sex månader efter krigsslutet. Under kriget uppkom politiska partier och parlamentsvalet 1944 var det första fria på 20 år. 1945 drog Storbritannien och USA tillbaka sina styrkor men Sovjetunionen vägrade utan stödde två kommunistiska utbrytarrepubliker, Folkrepubliken Azerbajdzjan och den kurdiska folkrepubliken. Efter påtryckningar från USA och FN och löften om oljekoncessioner drogs de sovjetiska styrkorna tillbaka i maj 1946. Shahen sade snart upp avtalet med Stalin och slog ned självständighetsrörelserna.
Efter kriget fanns det förhoppningar om ett stabilt demokratiskt system men den politiska instabiliteten ökade och mellan 1947 och 1951 hade landet sex stycken premiärministrar. Shahen såg till att utöka sina befogenheter och att armén var lojal mot honom. 1949 gjorde det kommunistiska Tudeh-partiet ett attentatsförsök mot shahen som lät förbjuda partiet.
1951 blev Mohammed Mossadeq, ledare för jordägarnas parti Den nationella fronten, premiärminister. Efter krigsslutet hade alltfler grupper föreslagit att det brittiska oljebolaget skulle nationaliseras och detta genomförde Mossadeq 1952. Mossadeq lovade att genomföra ett moderniseringsprogram som skulle utrota fattigdomen med hjälp av inkomsterna från oljan men britterna svarade med en handelsbojkott som gjorde Mossadeqs program ogenomförbart. Landet hamnade i en politisk kris där shahen först flydde landet men kunde återkomma med hjälp från USA 1953, "Operation Ajax". Mossadeq greps och fängslades fram till sin död 1967. 1954 lät shahen ett internationellt konsortium ta över oljeutvinningen under 25 års tid.
1955 anslöt sig Iran till den så kallade Bagdadpakten som knöt landet säkerhetspolitiskt till Storbritannien och USA. Därigenom kunde landet börja ta emot militärt och ekonomiskt stöd från USA.
[redigera] Den vita revolutionen
1963 inleddes den så kallade vita revolutionen. Den viktigaste reformen var en jordreform där storgods styckades och prästerskapets jord konfiskerades och delades ut till småbönder. Iran satsade också på en kraftig utbyggnad av industrin, ökade rättigheter för kvinnor och en satsning på utbildning, särskilt på landsbygden. Ekonomin centralstyrdes alltmer och man satsade på fabriker som tillverkade bilar, dieselmotorer, hissar, cyklar, traktorer och vapen. Fyra kärnkraftverk byggdes i det oljerika landet. Shahens allt mer auktoritära styre mötte motstånd från grupper inom medelklassen och det shiamuslimska prästerskapet. 1964 utvisades därför den shiamuslimske mullan Ayatollah Ruhollah Khomeini till Irak. 1965 mördades premiärminister Hassan Ali Mansur och säkerhetstjänsten SAVAK blev allt mer aktiv att slå ned på oppositon. Uppskattningsvis 13 000 mördades av säkerhetstjänsten fram till revolutionen 1979.
I mitten av 1973 nationaliserades åter oljeindustrin och när oljepriset fyrdubblades efter Oktoberkriget gjorde att staten kunde bygga upp ett starkt försvar och blev regionens starkaste militärmakt.
Som man kunde vänta sig ledde jordreformerna till minskad produktivitet på landsbygden och Iran, som tidigare varit ett livsmedelsexporterande land, blev tvungen att importera livsmedel. Reformen präglades av den utbredda korruptionen och ofta fick en familj för lite jord för att kunna överleva. Från juni 1975 gick Iran därför in för kollektivisering och de nominellt självägande bönderna tvingades gå med i storjordbruk. Reformerna ryckte upp livet på landsbygden och hotade makten hos lokala eliter och prästerskapet.
[redigera] Den islamska revolutionen
Under andra halvan av 1970-talet ökade protesterna mot shahens styre, mot banden med USA och säkerhetstjänsten. Vid universiteten demonstrerade studenterna för demokratiska rättigheter medan muslimska grupper protesterade mot vad de ansåg vara omoralen hos den styrande eliten. Shahen vägrade till exempel förbjuda alkohol, spel och sex utanför äktenskapet. 1976 avskaffades den muslimska kalendern och ersattes med en kalender från Kyros den stores tid på 500-talet f. Kr. . De ekonomiska reformerna hade gjort att många fattiga lämnat landsbygden och flyttat till storstäderna.
Efter påtryckningar från USA:s president Jimmy Carter 1977 släpptes 300 politiska fångar och censuren mildrades. Oppositionen bestod då främst av liberala grupper ur medelklassen. I januari 1978 dödades flera studenter vid protester och efter en 40 dagars sorgeperiod utbröt demonstrationer igen den 18 februari och över etthundra demonstranter dödades. Samma sak upprepades den 29 mars och 10 maj. Under sommaren infördes ransoneringar och lönestopp och då anslöt sig även andra grupper till studenternas protester. Demonstrationer förekom i alla storstäder. I september infördes undantagstillstånd som förbjöd alla demonstrationer. Men vid nya protester i Teheran den 8 september dödades hundratals människor.
Shahens hårdföra attityd mot protesterna gjorde att han snabbt förlorade stöd både i Iran och utomlands. Oppositionen genomförde en generalstrejk i oktober och den 12 december fylldes Teheran av två miljoner människor som protesterade. Shahen hade förlorat greppet om händelseutvecklingen och i januari gick han med på att införa en demokratisk konstitution och utsåg den moderate Shapour Bakhtiar till premiärminister. Men då var det för sent att kompromissa och den 16 januari 1979 gick shahen i landsflykt.
En av oppositionsledaren, den liberale Mehdi Bazargan blev premiärminister. Den sekulära oppositionen lade fram sitt förslag till konstitution i juni 1979 för det nyvalda parlamentet. Parlamentet dominerades dock av grupper lojala mot ayatollah Khomeini och förslaget avslogs då det inte var baserat på sharia, islamsk lag. Parlamentet röstade istället igenom en konstitution som gav makten över militären och säkerhetstjänsten till Khomeini. Iran skulle ha en president men endast kandidater som godkänts av Väktarrådet fick ställa upp i valet.
Khomeini såg till att revolutionsdomstolar inrättades som dömde människor till döden. Under de första två åren avrättades uppskattningsvis 8 000 personer av dessa domstolar. Det hela blev ett skräckvälde som riktade sig mot alla som var motståndare till prästerskapets makt: först mot anhängare till shahen, sedan anhängare till andra ayatollor och sedan anhängare till liberala och sekulariserade grupper. Terrorn riktade sig också mot religiösa och etniska minoriteter, till exempel den religiösa minoriteten sunnimuslimer.
Den 4 november 1979 inleddes ett gisslandrama på den amerikanska ambassaden i Teheran. President Jimmy Carter försökte undsätta ambassadpersonalen genom en hemlig operation men försöket misslyckades. Ambassadpersonalen släpptes dock den 20 januari 1981 efter att Ronald Reagan tillträtt som USA:s president
Den 22 september 1980 anföll Irak Iran vilket blev början på ett åtta år långt krig.
Efter Khomeinis död den 3 juni 1989 valde Väktarrådet Irans president Ali Khamenei att bli dennes efterträdare. Ny president blev Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, tidigare talman i parlamentet.
President Rafsanjani blev omvald 1993 och efterträddes 1997 av Mohammad Khatami. Khatami omvaldes i juni 2001. År 2005 valdes den konservative Mahmoud Ahmadinejad till president, och är den första iranska president på två decennier som ej är präst.
