Jean Racine
Wikipedia
Jean Racine, född 22 december 1639 i den franska byn La Ferté-Milon, död 21 april 1699 i Paris, var en tragedidramatiker under Barocken som tidigt blev föräldralös. Istället uppfostrades han hos moralstränga jansenister vid Port-Royal, vilka upprätthöll en sträng augustinsk uppfattning inom den romersk-katolska kyrkan och bland annat ansåg att människan var full av synd och inte kunde bli frälst - enbart benådad av Gud. Han blev upptagen av dem 1655 och tillbringade tre år där, samtidigt som han fick en utbildning och lärde sig bland annat grekiska.
1664 började han arbeta som dramatiker hos Molière med La Thébaïde, men lämnade honom snart och blev istället en av hans största konkurrenter. Nu började han arbeta efter franskklassicismens regler och skrev sitt första stora mästerverk – Andromake (1668), en pjäs som är inspirerad av den grekiska sagohistorien. Den handlar om Andromakes trofasthet emot sin döde make Hektor och vägen till det tragiska slutet. Framgångarna med Andromake gjorde att Racine vid den tiden blev det största namnet inom tragedin, vid sidan av Corneille.
I hans verk kan man notera att han var en skarp skildrare av psykologiska händelseförlopp, för konflikterna är hårdragna. Han använder sig av ett uttryckligt språk, vilket man speciellt kan se i Britannicus (1669), en tragedi om kejsar Nero, vilken liksom många av Racines verk handlar om kvinnorna i en mansdominerad värld.
Efter Britannicus fortsatte han göra tragedier med antikt tema, vilka gestaltade mänskligt lidande och konflikter. Där kan vi se Berenike (1671) - som tar upp fakta ur den romerska historien, Bajazet (1672) - som utspelar sig i ett samtida Turkiet, Ifigenia i Aulis (1675) - vilket bygger på ett verk av Euripides, och Faidra (1677) - där han visar en stor talang på att skildra kvinnopsykologi. Då han berättar om hur Faidra möterden sanna passionen och övervinner förnuftets motstånd.
Efter stora framgångar med Faidra väckte han missnöje från de högt uppsatta i samhället, samtidigt som han genomgick en religiös kris på grund av återuppväckta tvivel från sin tid som jansenist. Detta gjorde att han lämnade teatern och inte kom ut med några nya verk på tio år. I stället anställdes han vid hovet som kunglig historiograf tillsammans med sin vän Nicolas Boileau.
Racine skulle så småningom återvända till teatern. När Madame de Maintenon, som var Ludvig XIV:s mätress, kom med en beställning på två verk med bibliskt tema antog han den och genomgick en av de viktigaste tiderna i sitt kreativa liv.
Det första verket blev Esther (1689) som han skrev för flickskolan Saint-Cyr, vilken de Maintenon var föreståndare för, och 1691 kom han med det andra dramat, Atalja, vilket även det uppfördes på skolan.
Till Atalja skrev han även Cantiques spirituels (1694), vilket betyder ungefär andliga sånger. Detta verk är skrivet med ett allvar och en utsökt stil som har gjort det till ett av de främsta verken inom fransk lyrik.
Källor: NE, Bra Böckers lexikon, NE på nätet (sökord: Racine och jansenism), franska Wikipedia
