Kalmar recess
Wikipedia
Kalmar recess, den i Kalmar 7 september 1483 mellan Sverige å ena sidan samt Danmark och Norge å den andra slutna överenskommelsen angående ordnandet av de unionella förhållandena, var en av de svenska fullmäktige å Sveriges vägnar utfärdad högtidlig förklaring, i huvudsak innebärande att kung Hans, som förut valts till kung i Danmark och Norge, på vissa villkor skulle erkännas som kung även i Sverige. Dessa i recessen uppräknade villkor var upptagna från kung Hans' försäkran i Halmstad 1 februari 1483, dock "med någon förbättring efter Sveriges rikes läglighet, nytta och gagn".
Kalmar recess utgör i viss mån en kungamaktens kapitulation inför rådet och de högre stånden, liksom den också betecknar höjdpunkten av dessa senares anspråk gentemot inte bara kung utan även övriga samhällsklasser. Utom det allmänna stadgandet, att kungen skulle styra riket med inländska män och inte intaga någon främling i sitt råd, möter oss här en hel del bestämmelser som avser att så långt som möjligt inskränka kungens myndighet och garantera de privilegierade stånden deras företrädesrättigheter. Nya medlemmar av rikets råd skulle utses efter "meniga riksens råds råd" och utom de andliga endast bland infödda riddare och svenner. Bara med "rådets råd" skulle alla viktigare beslut fattas, såsom i fråga om förläningars givande och återtagande, slotts och läns pantsättande, krigs förklarande, utländsk härs indragande i landet m.m. Alla högre ämbeten och län skulle kungen anförtro åt rikets förnäma män och inte "draga dem någon vanbörding över huvudet i någon måtto".
Andligt och världsligt frälse hävdades i full utsträckning: ingen skatt skulle utkrävas av adel och prästerskap och, som det hette, "skal och var god man, andlig och världslig, vara konung över sin egen landbo" (d.v.s. uppbära kungs andel i sakören av husfolk och landbor). Slutligen märkes även det beryktade stadgandet att undersåtarna ägde rätt till uppror mot kungen om han inte höll vad som blivit i recessen fastställt, eller utan laga dom berövade någon frihet eller egendom; därjämte gavs stormännen rättighet att befästa sina gårdar och vägra kungen tillträde dit samt befogenhet att taga andra i försvar mot kungen.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
