Karin Rehnqvist

Wikipedia

Karin Rehnqvist, född 21 augusti 1957 i Stockholm, svensk tonsättare.

Rehnqvist utbildade sig först till musiklärare men studerade från 1980 komposition för bl.a. Gunnar Bucht vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hennes genombrott som tonsättare blev Davids nimm (1983) för tre soloröster. Redan här avtecknar sig det som skulle bli Rehnqvists kännemärke: den nära anknytningen till svensk folkmusik. Denna anknytning sker enligt tonsättaren själv inte med någon effektsökande eller nostalgisk avsikt, utan rör sig på ett mer strukturellt plan. Davids nimm är, även om den bygger på en polska, ett i hög grad exprimentellt verk, där den grundläggande melodin bearbetas vidare till oigenkännlighet (bland annat genom att spelas baklänges) och genom transformationen blir till någonting helt annat och nytt.

Flera av Rehnqvists verk har specialskrivits för sångerskorna Lena Willemark och Susanne Rosenberg, båda med bakgrund inom folkmusiken. Hit hör, förutom Davids nimm, också Puksånger-lockrop för två kvinnoröster och slagverk (1989). Detta är ett provokativt stycke, som bland mycket annat kan ses som en satir över den misogyni som finns i det nordiska folkdjupet (här åskådliggjord av finska ordspråk). I Puksånger-lockrop spelar också kulningen en mycket viktig roll.

Kulning är ett viktigt inslag även i Rehnqvists mest kända stycke, Solsången (1994) för en kvinnoröst, två kvinnliga recitatörer och kammarorkester, med en text delvis hämtad från det isländska 1200-talskvädet Solarljóð, men även med inslag av Gunnar Ekelöf och andra moderna poeter.

Rehnqvist har varit verksam som kördirigent och har också komponerat en hel del körmusik, bland annat en tonsättning av Bo Bergmans Bara du går över markerna (1995).

Under tiden som "composer in residence" hos Scottish Chamber Orchestra och Svenska Kammarorkestern i Örebro 1999-2003 komponerade Rehnqvist bl.a. orkesterverket Arktis Arktis! (1999-2001). Bland Rehnqvists nyare kompositioner märks också barnoperan Sötskolan (1999) samt Ljus av ljus (2004) för barnkör och symfoniorkester.

Karin Rehnqvists musikhistoriska betydelse består i att hon, utan att tekniskt eller konstnärligt göra avkall på den moderna konstmusiken, lyckats återställa och samtidigt radikalt förnya förbindelsen mellan den svenska konstmusiken och folkmusiken, en förbindelse som var mycket levande i den svenska senromantiken med namn som Hugo Alfvén och Kurt Atterberg, men som mellangenerationerna från 1940-talet och framåt medvetet helt hade brutit med.

Som kvinnlig tonsättare kan Rehnqvist också sägas ha brutit igenom flera barriärer inom konstmusiken, vilka många av hennes äldre kvinnliga kolleger fått kämpa emot.