Karl Dönitz
Wikipedia
Karl Dönitz, född 16 september 1891 i Grünau utanför Berlin, död 24 december 1980 i Aumühle nära Hamburg, var en tysk sjömilitär. Dönitz var chef för tyska ubåtsvapnet 1935-1943 och blev storamiral 1943 (när han efterträdde Erich Raeder som chef för den tyska flottan). Han var Tysklands president 1 maj-23 maj 1945 och därmed det sista statsöverhuvudet i Tredje riket. Dönitz erhöll Riddarkorset med eklöv av Järnkorset 1943.
[redigera] Liv och karriär
Dönitz tog som matros värvning i den tyska kejserliga flottan 1910. Under första världskriget tjänstgjorde han vid marinflyget och senare vid ubåtsflottan. Dönitz togs till fånga av britterna, när hans ubåt sänktes utanför Malta i oktober 1918. Han släpptes dock tämligen omgående och sändes hem till Tyskland. 1920 fick han titeln torpedbåtsinspektör.
När Dönitz för första gången kom i kontakt med Adolf Hitler blev han genast begeistrad av denne och godtog den nazistiska politiken. Dönitz inträdde dock aldrig i NSDAP. 1936 fick Dönitz ansvaret för det nya ubåtsvapnet. Han steg snabbt i graderna; konteramiral 1939, viceamiral 1940, amiral 1942 och slutligen storamiral 1943.
Under andra världskriget ägnade sig Dönitz uteslutande åt den tyska flottan. Han lade upp strategin för ubåtskriget, och ju längre kriget led, desto mer intensifierades kriget under vattenytan, vilket till slut ledde till en totalt oinskränkt ubåtskrigföring. Dönitz utfärdade en order om att alla neutrala fartyg som vistades inom vissa av Nazitysklands operationszoner skulle sänkas utan förvarning.
1943 efterträdde Dönitz storamiral Erich Raeder som överbefälhavare för de tyska marina stridskrafterna. Dönitz hade varit tämligen okänd i politiska kretsar under andra världskriget. Trots detta utnämnde Hitler i sitt politiska testamente Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud.
[redigera] Regeringen Dönitz
Tredje rikets sista regering med Dönitz som rikspresident inbegrep även bland andra rustningsministern Albert Speer och generalstabschefen Alfred Jodl. 3 maj uppmanade Dönitz, som inrättat sitt högkvarter i Flensburg, till fortsatt motstånd mot de allierade. Fyra dagar senare, 7 maj, tvingades han dock att tillkännage Tysklands villkorslösa kapitulation. 23 maj avsattes och arresterades regeringen Dönitz av brittiska trupper.
[redigera] Nürnbergprocessen
Den 20 november 1945 inleddes Nürnbergprocessen mot Nazitysklands högsta överlevande politiska och militära ledare. Dönitz var en av de anklagade och åtalades för planerande av anfallskrig, brott mot freden och krigsförbrytelser. Tyngdpunkten i åklagarsidans bevisföring låg på att Dönitz skulle ha brutit mot sjökrigets allmänna lagar och bruk. Den 17 september hade Dönitz undertecknat den s.k. Laconia-ordern, som var uppkallad efter det brittiska passagerarfartyget RMS Laconia. I september 1942 förde fartyget bland annat 1800 italienska krigsfångar och 80 civilpersoner, när det utanför Afrikas kust torpederades av en tysk ubåt. Ubåtskaptenen insåg sitt misstag och påbörjade en räddningsaktion. Tyska ubåtar samt fartyg tillhörande den tyskvänliga franska regeringen i Vichy försökte närma sig RMS Laconia, men attackerades då av amerikanskt bombflyg. Denna reaktion från de allierade föranledde Dönitz att utfärda Laconia-ordern.
- Inga som helst försök får göras att rädda personer ombord på sänkta fartyg, och detta innefattar även upplockandet av personer i vattnet, att placera dem i livbåtar, att räta upp kapsejsade livbåtar samt att överlämna mat och vatten. Räddning går tvärtemot krigföringens mest elementära krav på tillintetgörande av fientliga fartyg och besättningar.
- Ordern att ta hand om alla kaptener och maskinchefer från fientliga fartyg är fortfarande i kraft.
- Skeppsbrutna människor skall räddas endast om deras upplysningar är betydelsefulla för ubåten.
- Var hårda. Kom ihåg att fienden inte tar hänsyn till kvinnor och barn när han bombar tyska städer.
Åklagarsidan gjorde gällande att denna order i princip var en uppmaning till mord. Dönitz försvarsadvokat, Otto Kranzbühler, menade att denna anklagelse var oriktig och sökte argumentera för att hans klient inte överskridit gränserna för krigets lagar.
Dönitz dömdes till 10 års fängelse, bland annat för att ha beordrat och organiserat ett oinskränkt ubåtskrig. Efter att ha frigivits från Spandaufängelset i Berlin den 1 oktober 1956 utgav han 1958 sina memoarer Mein wechselvolles Leben samt Zehn Jahre und Zwanzig Tage (eng. titel Ten Years and Twenty Days, d.v.s. tio år som ubåtskommendör och tjugo dagar som Tysklands statsöverhuvud). Memoarerna är delvis en apologetisk tillbakablick på den tyska nazitiden.
Karl Dönitz avled den 24 december 1980, 89 år gammal.
[redigera] Källor
- Delar av artikeln är översatta från tyska wikipedia den 2 november 2006
- Delar av artikeln är översatta från engelska wikipedia den 2 november 2006
[redigera] Externa länkar
| Commons har media som rör Karl Dönitz |
| Företrädare: Adolf Hitler |
Tysklands statsöverhuvud 1945 |
Efterträdare: Tyskland upphörde som stat |
|
|
|
|---|---|
|
Werner von Blomberg | Fedor von Bock | Walther von Brauchitsch | Ernst Busch | Hermann Göring | Robert Ritter von Greim | Wilhelm Keitel | Albert Kesselring | Ewald Georg von Kleist | Günther von Kluge | Georg von Küchler | Wilhelm Ritter von Leeb | Wilhelm von List | Erich von Manstein | Erhard Milch | Walter Model | Friedrich Paulus | Walter von Reichenau | Wolfram von Richthofen | Erwin Rommel | Gerd von Rundstedt | Ferdinand Schörner | Hugo Sperrle | Maximilian von Weichs | Erwin von Witzleben |
|
|
Hedersutnämnd: Eduard von Böhm-Ermolli |
|
|
|
|
|
Erich Raeder | Karl Dönitz |
|
