Kung Ottokars spira
Wikipedia
Kung Ottokars spira (fr. Le Sceptre d'Ottokar) är det åttonde i en serie av klassiska seriealbum, skrivna och illustrerade av belgaren Hergé, vars huvudperson är den unge reportern Tintin.
[redigera] Synopsis
Tintin hittar en portfölj som tillhör sigillografen Collrich och återlämnar den. Collrich berättar att han ska fara till Syldavien för sin forskning, och behöver en sekreterare. Tintin upptäcker att någon spionerar på Collrich, med samlingspunkt i en syldavisk restaurang. En person med utländsk brytning ringer upp Tintin för att stämma möte, men personen blir nedslagen och förlorar minnet. Tintin talar med Collrich i telefon, hör hur han verkar ropa på hjälp, springer hem till honom, men finner honom vid god hälsa. Tintin följer med på resan till Syldavien, men misstänker att Collrich är utbytt mot en dubbelgångare.
Han får reda på att utövandet kungamakten i Syldavien är beroende av innehavet av kung Ottokars gamla spira. Tintin faller ovanför Syldavien ur flygplanet, ett specialplan tillhörande syldaviska staten, genom en fallucka, men överlever genom att landa i ett hölass. Han försöker få hjälp av syldaviska gendarmer, som visar sig delta i en konspiration mot kungen, men smiter från dem med hjälp av en känd operasångerska. Han lyckas nå fram till kungen trots att dennes adjutant, överste Boris (se Överste Jorgen), också deltar i konspirationen. Under tiden befinner sig den förmodat falske Collrich i den kungliga skattkammaren, där spiran finns, och har tillkallat hovfotografen för att ta kort. Tintin och kungen åker till skattkammaren, för att finna att det slutna rummets gåta råder; rummet där spiran finns är låst utifrån, fotografen, Collrich och vakten är avsvimmade, och spiran är borta. Detta är allvarligt eftersom kungen absolut måste ha med sig spiran under den kommande paraden på Den Helige Vladimirs dag, annars måste han abdikera. De två detektiverna Dupont och Dupond tillkallas för att lösa gåtan, men åstadkommer huvudsakligen ett gott skratt för läsaren.
Tintin kommer på att kameran fotografen använt är en kamouflerad katapult, som använts för att skjuta iväg spiran ut i skogen. Han tar sig dit för att leta efter den, men konspiratörerna hinner iväg med den först. Efter en lång jakt slår Tintin ned mannen som har spiran intill gränsen mot Bordurien. Han hittar dokument, undertecknade av Müsstler, med order om en kommande statskupp, med stöd av trupper från Bordurien. Han förirrar sig därpå in i Bordurien, når fram till ett militärt flygfält, stjäl ett jaktplan, och flyger mot Syldavien. Det syldaviska luftvärnet skjuter ned planet, då det kränker Syldaviens luftrum. Tintin klarar sig, fortsätter till fots, och kan återlämna spiran och visa statskuppsdokumenten för kungen. Denne konstaterar att Müsstler är chef för partiet Stålgardet, och ger order om att arrestera honom och stoppa kuppen. Bordurien tvingas inställa den planerade annekteringen av Syldavien. Eftersom kungen fått tillbaka spiran kan han som vanligt paradera dagen därpå. Tintin får förklaring av alla händelser han råkat ut för: Collrich är mycket riktigt ersatt av sin tvillingbror, och den avsvimmade mannen var en syldavisk agent som skulle varna honom för spionerna. Tintin tilldelas en orden och återvänder hem.
[redigera] Om albumet
Historien är en allegori över den 1938 genomförda annekteringen av Österrike till det nazistiska Tyskland. Kuppmakaren Müsstlers namn är en kombination av Mussolini och Hitler, och namnet på hans parti Stålgardet torde syfta på Järngardet, det parti som hade makten i Rumänien då landet var allierat med Tyskland vid denna tid. Den hälsning han använder är Amaïh, senare använt av den borduriska regimen, dock översatt till Frihetlig hälsning i den svenska upplagan. Det borduriska jaktplanet liknar också en tysk Messerschmitt Bf 109.
De båda länderna Syldavien och Bordurien återkom på olika sätt i Det hemliga vapnet, Månen tur och retur (del 1), Månen tur och retur (del 2) och Tintin hos gerillan. Äventyret introducerar också Överste Jorgen, Bianca Castafiore och en bordurisk officer som påminner om den senare diktatorn Plekszy-Gladz (sida 61).