Kurfurste
Wikipedia
Kurfurste (ty. Kurfürst, av medelhögty. kur 'val' och fürste 'furste'), titel för de furstar i det Tysk-romerska riket som hade rösträtt vid val av kejsare eller kung.
Cirka år 1200 förvärvade sju riksfurstar (det vill säga vasaller som fått sina län direkt av kungen) rätten att vid val av kung avge de första rösterna. Under 1200-talet utvecklades denna rätt till en exklusiv rätt att företa kungaval. Denna rätt tycks ha varit fullt genomförd vid valet av Rudolf av Habsburg. Av de sju första kurfurstarna var tre andliga (ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln) och fyra världsliga (pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen, markgreven av Brandenburg och kungen av Böhmen).
Under det trettioåriga kriget tog hertigen av Bayern över pfalzgrevens kurfurstetitel som tack för sitt stöd till kejsaren. Pfalzgreven som tillhörde den protestantiska sidan fick dock en åttonde kurfustetitel som en konsekvens av Westfaliska freden. En nionde kurfurstetitel tilldelades sedan den blivande hertigen av Hannover 1692. I samband med Napoleonkrigen försvann de andliga kurfurstarna vilka ersattes av lantgreven av Hessen-Kassel, hertigen av Württemberg, markgreven av Baden samt hertigen av Salzburg. Antalet kurfurstar utökades därmed till tio, men ingen av dessa hann delta i ett tyskt kungaval innan det Tyskromerska riket upplöstes 1806. Trots detta valde Hessen-Kassels regenter att titulera sig som kurfurstar ända fram till 1866 då detta land erövrades av Preussen.
