Landhöjning

Wikipedia

Landhöjning är en höjning av jordskorpan jämfört med havsnivån.

I områden som varit täckta av inlandsis, bland annat i Skandinavien och Kanada, förekommer postglacial landhöjning. I andra områden, där jordskorpans plattor möts, förekommer tektonisk landhöjning. Jordskorpans rörelser kallas isostasi.

Havsytans nivå relativt jordytan påverkas även av ändringar i havens totala vattenvolym (polarisarna), vilket kallas eustasi.

[redigera] Postglacial landhöjning

I slutet av förra istiden var delar av Norra Europa och Nordamerika täckta av ett upp till 3 km tjockt istäcke. Isen pressade genom sin tyngd ner jordskorpan i manteln. När isen smälte undan, började landet att stiga igen. På grund av jordmantelns höga viskositet tar denna process tusentals år.

Forskning har visat att landhöjningen inledningsvis var i storleksordningen 75 mm/år. Denna fas pågick i ca 2000 år då isen tunnades ut och drog sig undan. När isen hade försvunnit, minskade landhöjningen till ca 25 mm/år, och avtog sedan exponentiellt. Landhöjningen beräknas pågå i ca 10 000 år till. Där landhöjningen idag är som störst kan ca 50–100 m landhöjning återstå.

I Sverige är landhöjningen som allra störst i Norrland och i synnerhet i Ångermanland (Höga kusten), där den har varit 15 meter de senaste 500 åren. Den skenbara landhöjningen, dvs landhöjningen i förhållande till havsvattenytan, är idag cirka 7 mm/år i Ångermanland. Nuvarande maximum ligger någonstans i norra Bottenviken och är på cirka 9 mm/år. I Mälardalen är höjningen cirka 4 mm per år medan det i Skåne är en landsänkning på 0–1 mm/år. Under 1900-talet steg samtidigt havsvattenståndet med ca 1 mm/år varför den verkliga landhöjningen idag är större än den skenbara.

[redigera] Upptäcktshistoria

I Sverige trodde man på sjuttonhundratalet att det rörde sig om en vattuminskning. På initiativ av Anders Celsius inhöggs ett antal märken i bergväggar runt om i landet. Med hjälp av dessa kunde man redan 1765 se att det ej var en vattenminskning utan en olikformig landhöjning. Orsaken till landhöjningen var dock okänd tills skotten Thomas Jamiesson 1865 satte den i samband med istiden som hade upptäckts 1837. Först efter Gerard de Geers undersökningar av gamla strandlinjer, blev teorin allmänt accepterad år 1890.

[redigera] Effekter

En konsekvens av landhöjningen är den tillandning som sker när land stiger ur havet. Vid Ångermanland ligger exempelvis högsta kustlinjen ca 300 m högre än dagens strandlinje. En annan konsekvens är att insjöars storlek ändras. Eftersom hela landet tippar alltmer åt söder, kommer sjöar med avlopp i söder att krympa medan sjöar med avlopp i norr växer. Ett exempel är Vättern med avlopp vid Motala. Där stiger vattnet allt högre nere vid Jönköping. Effekten märks bara för sjöar med stor utsträckning i nord–sydlig ledd.

Landhöjningen har haft stor betydelse i Skandinavien. Mälaren var tidigare en vik av Östersjön, men på grund av landhöjningen skars den av med början för ca 1000 år sedan, vilket påverkade att Stockholm anlades i mitten av 1200-talet. Många skandinaviska hamnstäder, exempelvis Östhammar och Torneå, har flyttats en eller flera gånger då hamnen grundats upp. På lång sikt kommer Bottenviken att bli en insjö efter att Kvarken grundats upp.

I Storbritannien var Skottland men inte södra England istäckt. Idag sker därför en landsänkning i södra England vilket ökar risken för översvämningar från havet, speciellt i områdena vid de nedre delarna av floden Themsen. I kombination med klimatförändringen innebär detta att Londons översvämningsbarriärer (Thames Barrier) kommer att bli underdimensionerade redan efter 2030.

De Stora sjöarna i Nordamerika ligger i stort sett på 'pivotlinjen' mellan land som höjs och sänks. Lake Superior (Övre sjön) var tidigare del av en mycket större sjö tillsammans med Lake Michigan och Lake Huron, men landhöjningen delade upp sjöarna för 2100 år sedan. Idag sker en landsänkning vid sjöarnas sydkuster medan landhöjning sker vid nordkusterna.