Lax

Wikipedia

?Atlantlax

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Benfiskar Osteichthyes
Ordning:	Laxartade fiskar Salmoniformes
Familj:	Laxfiskar Salmonidae
Släkte:	Salmo
Art:	Atlantlax S. salar
Vetenskapligt namn
§Salmo salar Auktor: Linné, 1758


Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Lax (Salmo salar) är en havsvandrande fisk (anadrom) som förökar sig i sötvatten men tillbringar större delen av sitt vuxna liv i havet. (Motsats "katadrom", exempelvis ål, vilken förökar sig i saltvatten.) I svenska vatten finns förenklat sett två olika bestånd av lax: Den egentliga atlantlaxen och den baltiska laxen. Den senare anses vara en avsnörd del av en ursprunglig atlantlevande stam. En senare avsnörning har skett i Vänern, där en tredje undergrupp finns, "vänerlax", eller ibland något felaktigt "gullspångslax". Varje laxförande vattendrag bär dessutom sin egen genotyp, vilken på spontanbasis låter sig blandas endast marginellt med genmaterial från andra vattendrag. I Stilla havet finns flera arter med lax vilka emellertid tillhör släktet Oncorhynchus.

[redigera] Livsmönster

Laxen leker på grunda grusbottnar i strömmande vatten. Ynglen stannar kvar två år i vattendraget där de livnär sig på larver och kräftdjur, varefter de vid en längd av 20-30 cm betecknas som "smolt" och vandrar ut i havet. Under utvandringen bleknar smoltens färg, från grönskimrande med vissa röda inslag till silverglänsande med blågröna toner och små svarta fläckar ovan sidlinjen.

I havet övergår laxens föda till större kräftdjur och småfisk, varvid tillväxten ökar kraftigt.

2005 kunde Norge presentera de första resultaten av ett forskningsprojekt på atlantlax där man märkt laxar med sensorer vilka kände av tids- och djupskillnader. Fram tills dess visste man ytterst lite om laxens levnad i haven, även om sötvattenslevnaden är ovanligt väldokumenterad. Man kunde se att laxen tillbringar större delen av sitt liv relativt ytligt, på djup mellan 5 och 15 meter, men att den gör många men kortvariga djupdykningar när den söker föda, inte sällan ned till 50 meter och ibland ända ned till 200 meter.

Efter två år i havet väger laxen 1,5 - 3,0 kg varvid den som könsmogen vandrar tillbaka till sitt födelsevatten för att leka. Den betecknas nu "börling" eller "grilse". Laxen är således en havsvandrande fisk (anadrom), med anpassningsförmåga till skiftande salthalter i vattnet.

Under vandringen slutar laxen att äta, och när de når sina födelsevatten under sommarhalvåret (maj - oktober) antar de lekdräkt: den silverglänsande färgen mörknar till grågrönt med röda inslag och slemhinnan utanpå fjällen tjocknar. Hannarnas underkäkar växer och bildar en ansenlig krok, vilken förhindrar honom att stänga käften.

Resan uppströms vattendragen är strapatsrik, med starka forsar och laxtrappor. Efter leken är laxen utmärglad och utmattad och närmast driver ut till havs igen under vinter och tidig vår. Den utlekta laxen betecknas ofta "besa" eller "vraklax". Till skillnad från flera stillahavslaxar överlever emellertid de flesta atlantlaxarna leken, och kan återkomma för ännu en lek. Det är inte belagt hur många gånger en lax kan lyckas med leken och återvända, men tre till fyra gånger torde inte vara alltför ovanligt.

Det är emellertid inte alls säkert att de laxar som återvänder för andra gången är avsevärt tyngre än de var första gången. De riktigt tunga laxarna kan ha stannat i havet och ätit, och alltså hoppat över leken. Man antar att leken tar så mycket på krafterna att en rejäl viktökning inte är att räkna med under kommande år i havet. De största laxarna behöver alltså inte vara de äldsta, så som hos de flesta andra arter.

[redigera] Atlantlaxen

Den atlantiska laxen vandrar mellan matförråden i Atlanten och leklokaler i strömmande sötvattensflöden. I Sverige återfinns atlantlaxens lekvatten i de halländska åarna. Någon spillra kan förekomma sporadiskt i Bohuslän och nordvästra Skåne. Atlantlaxen passerar aldrig Öresund. Atlantlax finns naturligt runt hela norra Atlanten, men har blivit alltmer tillbakaträngd i hela sitt utbredningsområde. I Sverige har den alltid varit en raritet, exklusivt levererad från Halland, ofta under den något vilseledande beteckningen ”halmstadlax”.

De stora laxarna återvänder till lekvattenområdena något tidigare än de s.k. börlingarna. Medan en börling har normalvikt mellan 1,5 och 3,0 kg, har de tidiga laxarna vikter mellan 4 och 12 kg. Laxar uppemot 20 kg förekommer. Laxarna tenderar att väga något mera i det nordliga utbredningsområdet än i det södra. På Kolahalvön och i Nordnorge förekommer vikter över 25 kg.

Atlantlaxens kött är närmast rött i rått skick och ljuvt rosa i kokt. Det är denna färg som skapat uttrycket laxrosa, vilket beror på innehållet av färgämnet astaxantin.

Det kan förekomma att lax av den baltiska stammen förirrar sig till de västsvenska vattendragen. Det omvända finns ej dokumenterat. Emellertid finns det ingen anledning till förväxling, inte ens i oskadat skick, eftersom den atlantiska laxen bär en mängd små parasiter, s.k. laxlus, kring analöppningen vilka ger upphov till omisskänliga, ytliga sår. Dessa parasiter trivs ej i sötvatten, och ramlar snart av när laxen går upp i sin födelseälv. En lax med "röd rompa" är alltså alltid en äkta atlantlax. F.ö. är laxlusen helt harmlös för laxens överlevnad - om än irriterande, kan tänka. Det förekommer att laxen på väg till sitt födelsevatten går in långt på långgrunda sandstränder för att "sola sig". Kan hända har solen viss betydelse, men en stor anledning är att skava av sig de förmodligen kliande lössen.

[redigera] Den baltiska laxen

Den baltiska laxen återfinns i Östersjön, för Sveriges del på ost- och sydkusten, med lekvatten i de norrländska älvarna och i Blekinges åar. Den baltiska laxen kan troligen även leka på grunda, strömsatta grusbankar i östra Östersjön och i Finska viken. Av brist på kräftdjur i bräckvattnet i Östersjön föder sig laxen där främst på strömming och småfisk. Köttet är därför vitt till blekgult.

Vänerlaxen företer ett likartat livsmönster som den baltiska stammen, och vandrar alltså inte ut i västerhavet. Den baltiska laxen tenderar att väga något mer än den atlantiska, och vikter omkring 25 kg är inte helt ovanliga. Skillnaden i vikt mellan västlig och ostlig lax är emellertid avsevärt mindre än viktskillnaden mellan västlig och ostlig havsöring (Se d:o).

[redigera] Fiske och ekonomi

Tidigare skattades atlantlaxen hårt med långrevs- och drivgarnsfiske i tillväxtområdena till havs, men detta fiske har varit stoppat sedan slutet av 1970-talet. Även i åarna bedrevs tidigare ett hårt fiske. Nät och fällor kunde helt spärra av fiskens väg. Den enda begränsningen var att fiske endast tilläts om vardagar - en begränsning av ringa betydelse. Fiske med nät och fällor i vattendragen förbjöds redan under tidigt 1900-tal.

Längs Sveriges västkust bedrivs idag visst fiske med s.k. pålade bottengarn, en fiskemetod med anor från medeltiden. Detta var starkt kopplat till markägarnas fiskerätter ända till 1951 då svenska staten löste in denna av fiskerättsägarna (oftast bönder) och fisket blev fritt. Under ett par decennier var detta en blomstrande näring på hallandskusten, men under 1970-talet minskade fångsterna, småskaligheten gav konkurrensnackdelar gentemot andra fiskeformer och fisket minskade drastiskt. Idag finns bara en spillra kvar av kustfisket efter lax och kan inte anses vara ett hot mot artens fortbestånd.

Såväl vänerlaxen som den baltiska laxen har varit av utomordentligt stor ekonomisk betydelse. Bestånden har skattats hårt av fiske såväl till havs som i vattendragen. Även detta fiske har reglerats på senare tid. Vänerlaxen är idag, liksom atlantlaxen, snarare av symbolisk betydelse än kommersiell, och den är föremål för intensiv vetenskaplig bevakning. Den baltiska laxen är av större kommersiellt intresse, men liksom de övriga har konkurrensen med odlad lax, främst från Norge, påverkat priser och efterfrågan starkt negativt. De söt- och bräckvattenlevande laxstammarna är dessutom väldigt bleka i köttet, vilket visat sig negativt för konsumtionsvärdet.

Odling av atlantlax, främst i Norge, Skottland och på Färöarna, har gett upphov till en ny blomstrande näring. Odling i industriell skala har emellertid samtidigt skapat en rad ekologiska problem. De odlade laxarna är genetiskt manipulerade för att passa sitt syfte. När dessa laxar smitit ur odlingarna har de åsamkat irreparabla skador på laxförande vattendrag. Odlingarna har även överfört parasiter och sjukdomar till den vilda laxen. Giftbehandling av nätkassarna för att motverka påväxt och inblandning av antibiotikaliknande preparat i odlingsfiskens föda bär ytterligare komplikationer.

Den vilda laxens ekonomiska betydelse överförs allt mera från konsumtion till sportfisketurism. Att den vilda atlantlaxen är en av världens förnämligaste fiskråvaror, av ojämförligt högre kvalitet än sin odlade bror, har kommit i skymundan.

[redigera] Fiskevård

Laxen har under 1900-talet levt i hård kamp mot fiske och miljöförstöring. Redan på 1920-talet bedömdes exempelvis halländska Nissans laxbestånd som utrotat. Restauration av lekvattenområden, utsläppskontroll, kalkningsprojekt och laxtrappor vid kraftverken har hjälpt bestånden avsevärt. Med hjälp av utsättning av smolt från de närbelägna åarna Lagan och Ätran har ett självreproducerande bestånd åter etablerats i Nissan. Ätranlaxen är den enda svenska atlantlax som under hela 1900-talet kunnat bibehållas helt utan artificiell inblandning av genmaterial från andra bestånd. Utsättning av smolt markeras ofta genom att man skär bort fettfenan på fiskarna. På så vis kan man kontrollera reproduktionskraften mellan naturliga och utplanterade fiskar. I Vänern sker detta regelmässigt. Även andra typer av märkning av utplanterad lax förekommer.

Danmark drev under 1990-talet ett försök att plantera ut smolt i sydvästra Östersjön. Dessa laxar var menade att ersätta det uttag fiskenäringen, yrkes- och sportfiske, i området stod för. Viss förhoppning fanns även att projektet skulle kunna bli kommersiellt bärkraftigt. Fisken man satte ut var en korsning mellan havsöring och den baltiska laxen. Emellertid visade sig projektet problematiskt på flera punkter: reproduktion av utplanterad lax kunde inte befästas. Samtidigt förirrade sig laxarna till lekområden långt från utplanteringsorten, vilka inte lämpade sig för lek. De halländska åarna drabbades av en veritabel anstormning av denna främmande laxart vilken riskerade att påverka den så värdefulla genbanken i Ätran. Projektet följdes upp mycket noga, såväl från danskt som svenskt håll och stoppades. Skadorna på atlantlaxen bedömdes som ringa.

Bestånden av svensk atlantlax är ytterst noga övervakade av myndigheter och forskare, och anses biologiskt mycket värdefulla. Trots detta är bestånden inte stabila. Antalet lekande laxar varierar kraftigt från år till år. Stora bestånd, vilka skapar viss trängsel i lekområdena, har visat sig extra sårbara för en dödlig parasit (Gyrodactylus), vilket medför att populationstätheten går i vågor. Detta tillsammans med ett osäkert liv i tillväxtområdena till havs, där övervakning och kunskap varit närmast obefintlig, gör att laxen behöver ständiga stödåtgärder. Kraftbolagen bekostar årliga utsättningar av smolt för att kompensera för bortfall på grund av kraftverksdammar. Sammantaget kan man dock konstatera att laxen lever under avsevärt mycket större beskydd än någon annan fiskart.

För den baltiska laxens vidkommanden har fiskevårdsåtgärder visat sig ytterst fruktbara. Kvoterna för yrkesmässigt fiske har satts efter förväntad mängd smolt efter lek i de norrländska älvarna. Kalixälven får tjäna som exempel: 1989 inräknades 50 000 smolt i älven samtidigt som älvens maximala produktion av smolt uppskattades till 125 000 stycken. 2005 inräknades 825 000 smolt, d.v.s. avsevärt över tidigare bedömt maximum. Detta har lett till att diskussion om utvidgade fiskekvoter på lax i Östersjön tagit fart.