Mobiltelefoni
Wikipedia
Mobiltelefoni är en radioteknologi där ljudets elektriska signaler överförs via elektromagnetiska vågor. Ursprungligen användes analoga signaler för att överföra samtalet, men med introduktionen av digitala signaler förenklades överföringen av ljud och data.
Mobiltelefoni är en form av radiosändning som kräver tillstånd enligt Lagen om Elektronisk kommunikation. Sådant tillstånd meddelas av Post- och telestyrelsen.
Innehåll |
[redigera] Historik
Trådlösa kommunikationssystem har sedan 1940-talet varit eftertraktade, inte minst bland utryckningsväsendet (polis, brandkår, etc.) samt av militären, även om systemen var mer av radiokaraktär. Det land som utvecklade det allra första mobiltelefonisystemet var Sverige år 1956. Men det skulle dröja ända till 1980-talet innan tekniken var mogen att införas.
[redigera] Celler
Introduktionen av mobiltelefonin och den tekniska lösningen bör främst tillskrivas uppdelningen av geografiska områden i celler, något som härrör från amerikanska bolaget AT&T. När landskapet uppdelas i celler behöver inte sändsignaler ha stor effekt, och olika sändare på skilda platser kan återanvända samma frekvens utan att konflikter uppstår. Tankesättet om uppdelning i celler fanns redan på 1950-talet, men med modern halvledarelektronik har denna idé kunnat realiseras.
[redigera] Roaming
Roaming kallas den teknik som har brukats för att tillåta användare med olika mobilsystem (exempelvis besökare i andra länder) använda sig utav landets egna mobilsystem. De nackdelar roaming förde med sig och den komplexitet som fanns mellan de olika systemen, bidrog till att CEPT år 1980 allokerade två block i 900 MHz-området för en gemensam europeisk mobiltelefonistandard. Varje block hade bredden 250 MHz.
[redigera] Mobilnätet
I det mobila nätet finns i huvudsak komponenterna mobil station (MS), basstation (BS) och en samtalsväxel (MSC). Mobilstationen kommunicerar med basstationen via ett luftgränssnitt (radiolänk). Det är de elektromagnetiska vågorna som överför informationen i luftgränssnittet. Basstationen kommunicerar med MSC-växeln via ett varierande gränssnitt (radiolänk, koppar- eller optokabel).
[redigera] Mobilstation
Den mobila stationen består av en terminal (mobiltelefon) och ett abonnentkort, s.k. "subscriber identity module" (SIM). Det är kortet som innehåller telefonitjänsten, d.v.s. användaren kan sätta in kortet i en annan terminal och samtala som vanligt.
Varje terminal kan identifieras med ett unikt nummer, s.k. international mobile equipment identity (IMEI). Även SIM-kortet har ett liknande nummer, international mobile subscriber identity (IMSI), vilken kan användas för att identifiera abonnenten. Talen IMEI och IMSI är oberoende av varandra. Med hjälp av dessa identiteter kan mobilstationen representera och verka som en personlig mobilitet. SIM-kortet innehåller ofta funktioner som skyddar från att utomstående använder kortet samt begränsa terminalens användning till ett visst kort.
[redigera] Basstationen
Basstationen fungerar via två delsystem: bassändarstationen base transceiver station (BTS) samt kontroller bas station controller (BSC).
Det är bassändarstationen som tar emot signaler från mobilstationen. På landsbygden krävs många sådana stationer, och eftersom inte alla utnyttjas till fullo krävs att denna utrustning är tillförlitlig och ekonomisk.
Basstationkontroller tar hand om utdelning av frekvenser (frekvenshopp), handräckning, o.s.v.
[redigera] Samtalsväxlare
Samtalsväxlaren fungerar ungefär som den ordinära växeln i det fasta telefonnätet. Denna växel ombesörjer samtalen och leder det till rätt destination.
[redigera] Mobiltelefonisystemen
En mobiltelefon är en bärbar trådlös apparat för mobiltelefoni. Enheten är oftast handhållen och innehåller funktioner för textmeddelanden (SMS), talsamtal, och numera iochmed 3G; videosamtal. Mobiltelefoner räknas inte som direkt anslutna till det fasta telenätet eftersom mycket av trafiken sker inom respektive operatörs egna nät.
[redigera] Historik
[redigera] MTA
Det första mobiltelefonisystemet dök i Sverige upp 1956 och kallades MTA (MobilTelefonisystem version A). Antalet abonnenter var mycket lågt och uppgick i Sverige till några hundra. Det fanns tre basstationer, belägna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Mobiltelefonerna hade manuellt kopplade växlar, d.v.s. en telefonist kopplade samtalet vidare på det fasta telefonnätet. Apparaterna tyngd, volym och strömbehov gjorde att de måste monteras i en bil, varför de ofta även kallades "biltelefoner". Den huvudsakliga benämningen blev dock ”Mobiltelefon” som fortfarande används även för dagens ficktelefoner.
[redigera] MTB
På 1960-talet kom systemet MTB (MobilTelefonisystem version B) och abonnentskaran ökade till några tusen.
[redigera] MTC
MTC (MobilTelefonisystem version C) var en uppgradering och utbyggnad av MTB.
[redigera] MTD
MTD (MobilTelefonisystem version D) var det sista manuellt kopplade analoga nätet för mobiltelefoni. Systemet togs ur bruk för allmänheten då NMT infördes och övertogs då av Sveriges Radios lokalradiostationer för att användas som återgång, d.v.s. återsändning av programljud samt teknikerkommunikation mellan studio(kontrollrum och OB-reportrar. Vissa problem uppstod ibland eftersom basstationerna inte var byggda för kontinuerlig drift, men dessa problem var små och man lärde sig snart hantera dem.
[redigera] NMT
NMT-systemet (Nordiskt Mobiltelefonsystem) infördes 1981 om omfattade först frekvensområdet 450 MHz, senare utökat med 900 MHz-bandet för att öka kapaciteten. NMT-systemet användes av de nordiska länderna och Schweiz, vilket begränsade användbarheten vid resor. Systemets förhållandevis låga frekvens och mobilapparaternas höga uteffekt ger en mycket god täckning.
[redigera] GSM
GSM-standarden (Global Standard for Mobile communication) togs fram för att skapa ett universellt system, vilket det också blev även om det tog tid innan det byggdes ut i USA som hade annat system. Det framkom därför telefoner som klarade både europeisk och amerikansk standard. GSM-systemet infördes i Sverige 1991 och blev då det första verkligt allmänt använda mobiltelefonsystemet. Från början avsåg operatörerna inte att bygga ut täckningen så tätt som man senare kom att göra, men i och med att mobiltelefonen blev var mans egendom kom behovet att styra efterfrågan
[redigera] 3G
3G-systemet skapades för att man skulle kunna öka överföringshastigheterna drastiskt och för att kunna ge helt nya typer av tjänster till mobiltelefonanvändarna. Detta medförde att det behövdes ett stort antal basstationer, eftersom täckningen skulle omfatta 99,98% av Sveriges befolkning. Utbyggnaden drog ut på tiden, eftersom kommunernas bygglovshantering och remissinstansernas handläggning tog längre tid än vad operatörerna räknade med. Fristående master för basstationer kräver byggnadslov och ett mycket stort antal byggnadslov har överklagats. Miljööverdomstolen fastställde 2005-10-12 (Mål M 7485-04) att utbyggnaden kan klassas som miljöfarlig verksamhet vilket innebär att kommunerna skall utöva tillsyn. I praktiken sker detta redan vid byggnadslovsprövningen.
[redigera] Elektromagnetiska fält
I likhet med alla andra radiosändare ger en mobiltelefon ifrån sig elektromagnetiska fält då den är påslagen. Enligt försiktighetsprincipen i miljöbalken åligger det verksamhetsutövare, dvs mobiltelefonoperatörer att visa att den verksamhet som mobiloperatörerna utövar icke är miljöfarlig. I frågan om elektromagnetiska fält hänvisar operatörerna till Statens strålskyddsinstitut, SSI, som rekommenderar följande användningsregler för mobiltelefoner:
- Använd handsfree-utrustning
- Håll bort telefonen från kroppen
- Skärma inte av antennen
- Ring vid god täckning
- Använd yttre antenn på bilen
- Välj telefon med lågt SAR-värde.
[redigera] Tillverkare av mobiltelefoner
- Alcatel
- Arima
- Benefon
- BenQ Siemens, tidigare BenQ respektive Siemens
- Huawei
- LG Electronics
- Motorola
- Neonode
- Nokia
- Panasonic
- Philips
- Sagem
- Samsung
- Sharp
- Sony Ericsson, tidigare Sony respektive Ericsson
- Qtek
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
| Commons har media som rör Mobiltelefoni |
