Mustang (spårvagn)
Wikipedia
 |
|
Mustang, spårvagnstyp som först levererades under slutet av andra världskriget till spårvägen i Göteborg. Benämningen "Mustang" brukar hänföras till hästrasen alternativt flygplanstypen med samma namn.
Spårvagnar av mustangtyp har funnits i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. ASEA konstruerade även en särskild vagntyp kallad "småstadsmustang", vilken levererades till Helsingborg och Norrköping.
Den större Mustangen kännetecknas av att konduktören har ett eget bås längst bak i motorvagnen och längst fram i släpvagnen. Från början skedde påstigningen längst bak i båda vagnarna, men på grund av högertrafikomläggningen 1967 har man vänt på släpvagnarna för att få dörrarna på rätt sida.
"Småstadsmustangen" har ett karakteristiskt, "framtungt", utseende då den är konstruerad för enmansdrift. Helsingborgs vagnar hade endast dörrar fram (man betalade i Helsingborg först vid avstigningen!) medan Norrköpings vagnar hade utgångsdörrar på mitten eller längst bak (olika på olika årgångar).
Till mustangerna brukar ibland (möjligen felaktigt) även släpvagnarna räknas. En bättre benämning är "mustangsläp" - ett tillbehör till Mustangen.
[redigera] Historia
[redigera] Stockholm
På 1940-talet var spårvägen i Stockholm hårt nedsliten. Man hade ursprungligen tänkt lägga ned den, men världskriget kom i vägen. Snart förstod man att spårvagnarna skulle rulla i Stockholm många år till, men då behövdes en ny spårvagnstyp, med bättre kapacitet än de gamla vagnarna. Så började arbetet med att utveckla en ny vagntyp som var anpassad för Stockholms behov. År 1943 började man att skissa på den nya vagnen, men det var först 1944 som den, i princip, fick sitt slutgiltiga utseende. Samma år begärde AB Stockholms Spårvägar (SS) in anbud på 80 nya motorvagnar. General Motors (GM) i Stockholm och ASEA i Västerås fick i april 1944 en order på totalt 80 vagnar, 70 till Stockholm och 10 till Malmö. 20 motorvagnar av liknande utförande beställdes också samma år hos Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. De vagnar som tillverkades av Hägglunds skulle tillverkas i lättmetall för att vara lätta och snabba. Totalt beställdes 31 motorvagnar av Hägglund-typ genom åren.
Anledningen till att General Motors byggde spårvagnar var att deras fabrik i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm normalt monterade ihop bilar som kom i delar med båt över Atlanten, men att dessa leveranser upphörde under andra världskriget. GM hade tidigare även byggt om bussar åt SS, och ansågs därför lämpade att även bygga de nya spårvagnarna. När kriget upphörde återupptog GM sin ursprungliga verksamhet och detta förklarar varför Hägglund & Söner fick tillverka de resterande Mustangerna.
Mustangerna från GM fick typbeteckningen A25G, och de 20 första vagnarna från Hägglunds litt A25H. 1949 ändrades detta till A25(1) respektive A26. 1951-52 levererades ytterligare 11 motorvagnar från Hägglunds av förbättrad konstruktion, dessa fick litt A27.A27.
Leveransen av de nya spårvagnarna skulle ske under år 1945, men p.g.a. materialbrist blev leveransen försenad, först 1946 kunde den första Mustangen, som leverats av GM, provköras och visas upp för pressen. Den 2 juli 1946 började utbildningen av förare av de nya vagnarna, och den 20 juli gick de första vagnarna i ordinarie trafik.
Den första leveransen från Hägglunds skedde i september 1947, och de sista vagnarna i denna leveransserie kom till Stockholm i början av år 1948. Alla dessa Hägglunds-vagnar var godkända för trafik först i juli 1948. Man upptäckte relativt snabbt att vagnarna var av en väl svag konstruktion, varför beställningen ändrades så att de elva sista motorvagnarna byggdes med ett ramverk av stål.
Från början var det tänkt att Mustangerna skulle gå som enkelvagnar, alltså utan släpvagnar, i tät trafik, men man insåg snart att detta blev allt för dyrt, så man beställde släpvagnar från Hägglunds. De första släpvagnarna av litt B25 sattes i trafik i februari 1950. De elva första släpvagnarna var av den lättbyggda typen med aluminiumramverk, ursprungligen tänkta som motorvagnar litt A25H (se ovan). Motorvagnarna litt A25 utrustades i efterhand med kopplingsdosor för att kunna dra släpvagnarna, däremot inte A26 då dessa inte bedömdes klara detta. A27 var redan vid leveransen utrustade för släpvagnsdrift men användes sällan för detta, då de var något för lätta och därför lätt slirade.
1963 började utrangeringen av de första Mustangerna, och den 3 september 1967, vid högertrafikomläggningen, togs de sista Mustangerna ur trafik, såsom sista vagnar i trafik i Stockholms innerstad. Endast två av Stockholms Mustang-motorvagnar klarade sig från skrotning. De är vagn 410 (typ A25), som står på Spårvägsmuseet i Stockholm, och vagn 500 (typ A27), som finns på museispårvägen Malmköping. En släpvagn överlevde fram till 1984 i trafiken i Oslo.
På Djurgårdslinjen kan man åka med Malmö-mustangerna 71 (A25G) och 196 (B25E)(2), båda målade i Stockholms Spårvägars himmelsblå färg, samt Göteborgs-mustangerna 331, 333 (båda A31), 615 (B31)och 618 (B31C). A31 och B31 inköptes 1989 av SL för att användas på Djurgårdslinjen som surrogat för Stockholmsmustanger.
1) A=Motorvagn
2) B=Släpvagn
[redigera] Övriga städer
Göteborg hade faktiskt mustanger redan tre år före Stockholm, år 1943 tursattes den första Asea-mustangen. Från 1947 och framåt inköpte man, precis som Stockholm, endast mustanger från Hägglunds. Även i Göteborg upptäckte man att de lättbyggda vagnarna (nr 1-35) var väl lätta, och övergick med åren till något tyngre vagnar (nr 36-60). Det finns idag inga släpvagnar av den "lätta" typen bevarade i originalskick, och inte heller några "tyngre" motorvagnar ur den ursprungliga leveransen. De tre Gävlevagnarna (se nedan) är dock av motsvarande utförande. Hägglundsvagnarna hette ursprungligen MB04 (1-58) resp MB05 (59-63), senare ändrat till M23 (1-63). Aseavagnarna hette ursprungligen MB03, senare M22, och släpvagnarna SB47 (?), senare S27.
Ett antal Göteborgsvagnar försåldes under 1970-talet till Oslo, där släpvagnarna användes i trafiken fram till slutet av 1990-talet. En av dessa mustangsläp har återvänt till Göteborg och Spårvägssällskapet Ringlinien det är S27 448, ett mustangsläp i den senaste serien. Vidare har sällskapet bevarat två andra mustangsläp, S27 423 som används i den ordinarie museietrafiken och S27 425 som är avställd i väntan på renovering. Mustangsläpen byggdes egentligen aldrig om inför högertrafikomläggningen, man nöjde sig med att vända vagnarna så att de gick med aktern först, och därmed fick dörrarna på höger sida, dessutom flyttades sofforna inne i vagnen så att passagerarna åkte framlänges. Därmed hamnade konduktörsplatsen längst fram i vagnen.
Även Djurgårdslinjen i Stockholm har ett antal Göteborgsmustanger, M23, bevarade.
Spårvägssällskapet Ringlinien har två Göteborgsmustanger bevarade, det är ASEA-mustangen M22 211 som inte blev ombyggd till högertrafik, liksom Hägglundsmustangen M23 15. Dessutom har man alla tre Gävlemustangerna bevarade, se längre ned i texten. ASEA-mustangen håller just nu (2006) på att renoveras, medan Hägglundsmustangen M23 15 är i fullt körbart skick. ASEA-mustangen kommer när den blir klar, endast att kunna utnyttjas vid speciella tillfällen, då den kommer att bevaras som original vänstertrafikvagn, och då har dörrarna på "fel sida" efter nuvarande trafikföring.
Gävle inköpte tre mustanger år 1953 för trafiken på förortsbanan till Bomhus. Dessa var av något annorlunda utförande jämfört med övriga mustanger i Sverige, de hade nämligen förarplatser i båda ändarna och av denna anledning ett annorlunda elektriskt system. Dessutom hade vagnarna dörrar på båda sidor, detta eftersom Bomhuslinjen saknade vändslingor. 1956 nedlades Bomhuslinjen och vagnarna såldes till Göteborg, där de fick nr 61-63. Vagnarna byggdes sedermera om till ett mer "göteborgsmässigt" utförande, och blev vid högertrafikombyggnaden 1967 i praktiken helt lika vagnarna 35-60 i Göteborg, dock en halvmeter längre. Dessa tre vagnar finns idag bevarade hos Spårvägssällskapet Ringlinien. Vagn 61 (Gävle Stads Spårvägar 22) ingår i den ordinarie vagnparken och kan ofta ses på stan på Lisebergslinjen eller som abonnemangsvagn. Vagn 62 (GSS 23) blev sedermera ombyggd till luftledningsinspektionsvagn och fick nummret 136. Vagn 63 (GSS 24) är idag avställd i väntan på renovering. Önskemål och drömmar finns idag i Gävle, liksom hos Svenska Spårvägssällskapet och hos Ringlinien att återställa en av de avställda vagnarna i original gävleutförande. Om detta någonsin kommer att ske blir det en mycket omfattande återbyggnad som kommer att kräva omfattande ekonomiska och personella resurser. Vagnen GSS 23/GS 62 /Banteknik 136 håller just nu (hösten/vintern 2006) på att iordningställas för att sändas tillbaka till Gävle där medlemmar ur Svenska Spårvägssällskapets Gävleavdelning skall ta hand om den, och på sikt återställa den till original gävleutförande.
Malmö inköpte som redan nämnts GM-vagnar av samma typ som Stockholm. Dessa fick i Malmö litt G (tidigare vagnar hette E, F osv). Till dessa kopplades tvåaxliga släpvagnar av äldre typ. 1959 levererades från Eksjöverken nybyggda släpvagnar av mer "mustangmässigt" utseende, litt T-10. Det förekom dock även att andra släpvagnstyper tillkopplades. Två Malmömotorvagnar finns bevarade utöver den ovan nämnda vagn 71 på Djurgårdslinjen, nämligen vagn 72 i Malmköping och vagn 74 i Skjoldenäsholm, Danmark. Malmö Spårvägar inköpte också en begagnad Stockholmsmustang.
Oslo bör också nämnas. Denna stad inköpte nämligen 1950-1956 ett stort antal vagnar från Hönefoss Karosserifabrik, s k Höka-vagnar, med elektrisk utrustning från Hägglunds. Vagnarna är tekniskt sett renodlade mustanger, men har ett mer fyrkantigt utseende. På Djurgårdslinjen finns en sådan vagn, den s k partyvagnen A33 700. Även Ringlinien har haft en sådan vagn, den disponeras nu av GS Banteknik och tjänstgör som mätvagn , den har nummer 143, och har ersatt den fd Gävlemustang man tidigare haft för detta ändamål. 143 ses ofta släpandes på en avancerad mättralla, 142. Då den dras av en norsk spårvagn och är konstruerad av en ingenjör som heter Marit i förnamn har man döpt trallan till "Mäte-Marit".
