Nasofiberskopi
Wikipedia
Nasofiberskopi är en undersökningsmetod inom sjukvården som används i utredningar av bl.a. röstrubbningar, dysfagi och gomspalt. Ett fiberskop (fiberoptiskt endoskop) förs in genom ena näsborren, oftast i lokalbedövning. Med hjälp av nasofiberskopi kan man se bland annat dessa strukturer:
- Mjuka gommen och uvulamuskeln (från näshålan)
- Adenoiden (hos barn)
- Svalget
- Struphuvudet och stämbanden
[redigera] Stroboskopi
Nasofiberskopi kan kombineras med stroboskopi för att undersöka stämbandens svängningar. Fiberskopets ljuskälla sammankopplas med utrustning som läser av stämbandsvibrationerna. Lampan blinkar då i förskjuten fas med stämbandsvibrationerna så att man kan se det ungefärliga vibrationsförloppet utan att använda höghastighetskamera.
[redigera] FUS
Fiberskopisk undersökning av sväljningen (FUS) utförs av läkare samt vissa logopeder med delegering för att undersöka sväljningen hos personer med misstänkt dysfagi. Fiberskopet förs in genom näsan ner i övre delen av svalget (epifarynx) så att sväljningen kan observeras ovanifrån. Alla sväljningens faser kan inte observeras: I den faryngeala fasen inträffar en s.k. "white-out" då endast ljuset från själva fiberskopet syns. Däremot kan man se om föda åker ner i svalget för tidigt, innan sväljningen sätts igång, och om det finns rester kvar i svalget (residual eller retention) eller på stämbanden (penetration). Det går oftast inte att se om det kommer ner föda i luftvägarna (aspiration) med FUS.
