Påfågel
Wikipedia
| Påfågel | ||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||||
| Pavo cristatus Auktor : Linné, 1758 |
Påfågeln, vanlig påfågel, blå påfågel (Pavo cristatus) är en fågel i familjen fälthöns.
Detta är den vanligaste arten påfåglar, och är den som oftast finns i västerländska parker.
[redigera] Utseende
Huvudet är litet och på sidorna naket och saknar köttig kam och "slör" samt bär på skallen en fjäderbuske. Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och vigglik samt består av 18 pennor, vilka är kortare än de starkt förlängda övre täckfjädrarna, som är hos hannen försedda med lysande, trefärgade ögonfläckar. Hela stjärten kan resas upp och med starka muskler utbredas solfjäderlikt. Klorna bär hos hannen en sporre. Huvudet, halsen och frambröstet är purpurblå med guldgrön glans. Ryggen är guldgrön, metallglänsande och bröstet samt magen är svartaktiga, skiftande i grönt. Påfågeln hör till de största arter bland alla hönsfåglar och är kraftfullt byggd. Den utmärker sig genom vackra färger. Sin fulla skönhet får den först i tredje året.
I parker förekommer vita exemplar av denna art. Det råder olika uppfattningar om denna är en albinoform, eller en färgvariant.
Längden ligger mellan 1,1 och 1,25 meter och stjärttäckarna blir 1,2 till 1,3 meter i längd. Honan, som når bara 95 centimeter i längd är brungrå. Dess skuldrorna och vingarna är delvis spräckliga av svart och grått. Halsen och bröstet är gröna och det senare har vita fjäderspetsar. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar. Till skillnad från grönhalsad påfågel, är hönorna och tupparna mycket olika varandra.
[redigera] Levnadsområde och levnadssätt
Denna art är hemma på västra indiska halvön och Sri Lanka och uppträder ofta i flockar av 30 till 50 stycken samt bebor skogar och djungler, helst i bergiga trakter. Den flyger tungt och bullrande, springer så mycket bättre och vistas mest på marken. Natten tillbringar den i träd, där den också ofta tar sin tillflykt vid fara. I många delar av Indien anses den som en helig fågel, vars dödande räknas som ett brott av ursprungsbefolkningen. Fågeln finns också i närheten av många hinduiska tempel i flockar av halvvilda djur. Deras vård räknas till prästernas skyldigheter och de är föga skygga för människor. Påfågeln hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men föredrar mer än andra hönsfåglar insekter, maskar och kött. Den dödar till och med mindre stora ormar. Sedan tuppen ruggat börjar parningen, som i vissa trakter börjar redan i april i andra först senare på sommaren. De 8 till 15 äggen läggs under en buske och ruvas 28 till 30 dagar. Påfågelns hannar har ett starka skrik, vilket de ofta utstöta.
[redigera] Påfågeln och människan
Det är inte känt när påfågeln först flyttes till Europa. I 5:e århundraden f. Kr. var den ännu mycket sällsynt i Grekland. Aristoteles omtalar däremot hundra år senare denna fågel som en överallt vanlig och väl bekant fågel samt beskriver den och dess skötsel noggrant. I Rom var påfågeln ganska allmän under kejsarnas tid och Heliogabalus lät för sina gäster framsätta stora fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor. Under medeltiden spriddes fågeln ännu mer i södra Europa och ända upp till Tyskland. På intet ställe i Europa är påfågeln förvildad, utan hålls endast som husdjur. Den kurdiska religionen jezidendom föreställer sig sin viktigaste gudom Malak Ta'us som en påfågel.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
