Raket
Wikipedia
En raket är ett oftast flygande, spolformat föremål med spetsig nos. Vissa har 3-4 styrfenor i bakänden. De drivs av en reaktionsmotor (reamotor). Raketer skjuts ofta upp från särskilda ställningar, som kan kallas raketramp eller avfyrningsramp.
Innehåll |
[redigera] Storlekar och typer
[redigera] Hobby
En hej hej alla i Sverige!
Modellraket är ungefär 10-100 cm lång och drivs med svartkrut eller kompositkrut och har vanligtvis ammoniumperklorat som oxidationsmedel. Inuti den avtagbara noskonen finns en fallskärm som ska vecklas ut en viss tid efter det att motorn brunnit ut. Dessa har ingen annan styrförmåga än den som fenorna ger. Modellraketer köps i byggsats. Själva raketmotorn kommer färdig. Det är mycket svårt att bygga en raketmotor själv. Riskerna är stora. Som några exempel kan nämnas att Ammoniumperklorat lätt kan orsaka självantändning, och tillsammans med vissa kemikalier till och med spontan detonation. Ämnet är inkompatibelt med i stort sett alla metaller utom aluminium.
Även svartkrutbaserade bränslen medför stora risker på grund av känsligheten för statisk elektricitet och explosionsrisken under pressningen som är nödvändig för att få bränslekroppen helt solid. Om bränslet i en färdig raketmotor innehåller sprickor eller gasbublor så ökar brinnytan oförutsägbart och raketmotorn kan då explodera.
[redigera] Avancerade klubbar
Det har dock funnits ett mindre antal amatörraketklubbar som byggt betydligt mer avancerade raketer än modellraketerna. En av de mest kvalificerade klubbarna i Sverige heter Raketgruppen IRA. Klubben var aktiv 1965-1999. En stor kampanj arrangerades i augusti 1969 på det militära skjutfältet på Utö i Stockholms Skärgård. Klubben har en hemsida med massor av bilder för den nyfikne.
[redigera] Övriga klubbar i Sverige
- Eskilstuna Raketsällskap - byggde vätskedrivna raketer i början av 1960-talet.
- Swedish Rocket Society - SRS byggde några raketer som medförde post på 1970-talet.
- Huddinge Raket och Flygsällskap HRFS - aktiva 1970-talet med vätskeraketer
- Ale Raketklubb startade 2006 och är aktiv inom modellraketer
Länk till Ale Raketklubb utanför Göteborg Länk till Raketgruppen IRAs hemsida
[redigera] Militär
I militär terminologi är en raket en raketdriven projektil som inte kan styras, medan en robot kan styras. Lasten här är i allmänhet en sprängladdning. Artilleriraketer har en räckvidd på upp till 20 km och avfyras från pjäser med upp till 40 eldrör, vilket ger en stor effekt på kort tid. Pjäser med många eldrör har sedan andra världskriget ofta benämnts som Stalinorglar. Raketmotorer används också som starthjälp och som motor i robotar.
[redigera] Rymd
Inom rymdfarten används de största raketerna, vilka kan vara över 100 meter höga och används för att placera satelliter i omloppsbana runt jorden, transportera astronauter och förnödenheter till rymdstationerna samt (de mindre raketerna) utföra mätningar på jordens atmosfär på mycket höga höjder. Bränsletankarna innehåller oftast flytande väte och syre. Trots vad man kan tro när man ser exempelvis en Saturn V-raket (vilken är en av de största som byggts och användes i Apolloprogrammet) så finns inte särskilt mycket plats för människor i dem – den allra största delen av utrymmet tas upp av bränsletankarna.
Beroende på vad raketens uppgift är finns det olika platser på jorden som lämpar sig olika bra för uppskjutningarna. Om den ska placera en satellit i geostationär bana så bör den skjutas upp i närheten av ekvatorn. Europeiska raketer brukar därför skjutas upp ifrån en bas i Kourou, Franska Guyana i Sydamerika; snart skall även ryska raketer skjutas i omloppsbana ifrån samma plats. Amerikanska skjuts upp från Cape Canaveral i Florida, Vandenberg i Kalifornien och ryska från Bajkonurkosmodromen i Kazakstan; Ryssland skjuter också upp satelliter ifrån Plesetsk i Ryssland. Det internationella konsortiet Sea-launch med partner från USA, Ryssland, Ukraina och Norge gör sina uppskjutningar från en mobil flytande uppskjutningsramp (modifierad oljeplattform) vid ekvatorn.
Om syftet med satelliten handlar mer om navigation, forskning eller mätningar, kan det vara fördelaktigt att placera den i en nord-sydlig bana över polerna, eftersom allteftersom jorden roterar under den kommer satelliten att passera över hela jordytan. Sådana satelliter skickas lämpligen upp från platser så långt norrut (eller söderut) som möjligt, för att minimera den ostliga hastighetskomponent som en raket får på grund av jordrotationen.
Raketdrift är ett sätt att sätta ordentlig fart på saker och ting. Raketer bygger på samma princip som en ballong som man släpper ut luften ur, eller den berömda sparkåkaren på spegelblank is som börjar kasta snöbollar bakåt. En raket kastar ut massa bakåt och får därigenom fart framåt. Oftast är bränslet och utkastmassan samma sak, det vill säga bränslet reagerar kemiskt och frigör energi som kastar reaktionsgaserna bakåt. Alla traditionella raketer, från fyrverkeripjäser till rymdfärjan, använder denna metod.
På senare år har dock jonraketer börjat användas, där utkastmassan slungas bakåt av ett elektriskt fält.
[redigera] Historia
Utvecklingen av raketdrift har pågått länge, men den satte ordentlig fart vid slutet av andra världskriget. Speciellt tyska forskare var långt fram, exempelvis Wernher von Braun som sedan hoppade av till USA och fortsatte sin forskning där.
