Riddare
Wikipedia
Riddare (lat.miles), medeltida titel för frälseman som fått riddarslaget. Riddare förekom som titel och funktion även i den antika grekiska armén.
Innehåll |
[redigera] Allmänt
Under medeltiden kunde personer utnämnas till riddare. Denna titel gav riddaren vissa ekonomiska fördelar, till exempel skattebefrielse mot att denne stred till häst för kungen.
Dubbning till riddare ägde rum vid festliga tillfällen till exempel när kungen kröntes eller vid bröllop. Kungen la då sitt svärd på väpnarens axel efter att väpnaren svurit riddareden genom att läsa den högt. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserar de sista slag en riddare får ta emot ohämnade.
Det var bara rika som kunde bli riddare. Det var en ära att bli utvald och dubbad. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden
[redigera] Riddarväsendet i Sverige
Riddarväsendet kom till Sverige genom de kristna riddarordnarna (se Riddarordnar i Sverige). Det feodala riddarväsendet kom att bilda det vi idag känner som Riddarhuset.
En riddare kan i allmänhet skiljas från lägre frälse genom att han får ett "herr" (dominus) framför sitt namn i medeltida brev och en riddares hustru var den enda kategori av gifta kvinnor utanför kungahuset som kunde kallas "fru" (domina). I Sverige har bara kungen kunnat dubba riddare. Mycket har skrivits om unga hjältars dubbning till riddare efter blodiga slag. Vanligen skedde dock dubbningar i samband med kungakröningar, -bröllop och andra viktiga evenemang som samlade rikets elit hos kungen. Det största antalet personer som vid ett sådant tillfälle dubbats till riddare i Sverige är 133 personer som erhöll riddarslaget 1397 vid unionsmötet i Kalmar.
En förutsättning för riddarslaget var alltså att vederbörande var frälseman. I Alsnö stadga, utfärdad omkring år 1280, krävdes två saker för att bli frälseman: att man ägde jord och kunde ställa upp i krigstjänst med häst och ryttare (tung rusttjänst). Då blev man skattebefriad och kallades frälseman. I allmänhet titulerades man då i breven väpnare, eller sven av vapen (armiger), ibland också knape. En meriterad väpnare kunde få riddarslaget av kungen men också förvägras ett välförtjänt sådant om han föll i onåd. Det mest kända exemplet på det sistnämnda är drotsen Bo Jonsson (Grip) som aldrig blev slagen till riddare.
Det medeltida samhället krävde en jämn fördelning av herremän i bygderna för att upprätthålla administrationen liksom kontrollera befolkningen, något som den lokala medeltida riddaren eller svennen gjorde i samarbete med sina undervasaller, vanligen på de berörda orterna bosatta väpnare.
Men herremännen fick inte bli så mäktiga att de hotade kungens makt. Alsnö stadga preciserar hur många ryttare med häst ett följe fick bestå av för olika ämbetsmän. Ingen utom kungen fick rida med hundratals män i sitt följe. Kungmakten var vid denna tid fortfarande så svag att denna typ av begränsningar var nödvändiga av säkerhetsskäl. Rikets stormän ("nobiles regni") var tillsammans militärt betydligt starkare än kungamakten.
Riksråd (rådsherrar) utnämndes från riddarståndet (biskoparna var självskrivna). Fortfarande under senmedeltiden kunde en rik bonde ställa upp med en häst och bli frälseman och åtminstone teoretiskt även bli riddare.
Riddare (lat. miles) är en personlig titel som medför, men inte nödvändigvis förutsätter, adelskap. I det medeltida Sverige kunde endast kungen dubba en person till riddare, varför många högadliga personer förblev väpnare.
Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas av den svenske kungen till riddare genom att bli upptagen i en riddarorden. Detta gäller dock inte för utländska medborgare (främst statsöverhuvuden).
Utländska statschefer kan naturligtvis fortfarande dubba svenska medborgare till riddare och ta upp dem i diverse ordnar.
Den siste riddaren i Sverige var Georg Fleetwood.
[redigera] Dubbade
- Erik Johansson (Vasa) (far till Gustav Vasa)
[redigera] "Pojkarna"
- Sten Sture d.y.
- Erik Eriksson (Gyllenstierna) d.y.
- Eskil Nilsson (Gyllenstierna) (son till Nils Eriksson (Gyllenstierna))
[redigera] Dubbade 12 januari 1528
År 1523 kröntes Gustav Eriksson som Gustav I Vasa. Mellan år 1528 och år 1540 utnämnde han 16 riksråd. Han dubbade av okända motiv bara riddare fram till 1544.
- Ture Eriksson Bielke
- Erik Joakimsson Flemming
- Ivar Joakimsson Flemming
- Bengt Nilsson (Färla)
- Birger Nilsson (Grip)
- Karl Eriksson Gyllenstierna
- Peder Olofsson Hård
- Knut Andersson Lillie
- Måns Bryntesson Lilliehöök
- Måns Johansson (Natt och Dag)
- Lars Siggesson (Sparre)
- Johan Turesson (Tre Rosor)
[redigera] Dubbade 19 januari 1536
[redigera] Dubbad 22 augusti 1544
[redigera] Sveriges första grevar 1561
Vid Erik XIV:s kröning år 1561 utsågs de första tre grevarna och friherrarna. Man behövde mer prestige, mer titulatur. Sverige ansågs ha brist på aristokrater som kunde representera och imponera vid utländska besök.
Men det blev bara tre riddare som motsvarade kraven på antal generationer av förfäder inom frälset för att bli grevar. Och bara en av dem, greve Per Brahe dä, överlevde Erik XIV:s koleriska läggning någon längre tid.
- riksrådet och riksmarsken Svante Sture
- riksrådet och riksrådsmästaren Per Brahe dä
- riksrådet Gustaf Johansson Tre Rosor.
[redigera] Dubbad 1561
Vid kröningen 1561 dubbades Hans Kyle
[redigera] Litteratur
- Karl Löfström, Sveriges riddarordnar, (Borås 1948)