Vecka
Wikipedia
En vecka är en sammanhängande följd av sju dygn. Veckan kan ses som en självständig kalender som löper jämsides med mån- och sol-baserade kalendrar.
Liknande perioder av varierande längd har förekommit under historiens lopp och i olika tideräkningssystem, 4 dagar i vissa afrikanska kulturer, 10 dagar i antika Grekland och Egypten, och 8 dagar i romerska riket. De tidigaste formerna av en vecko-liknande tidsperiod har gissningsvis sitt ursprung i en praktisk vardaglig användning, som exempelvis att reglera när marknadsdagar och handel skulle förekomma, snarare än religiös eller astronomisk karaktär.
Den moderna veckan med 7 veckodagar, härstammar ursprungligen från Babylonien (Persien) eller Egypten, där det fanns religiösa föreställningar om att de sju himlakroppar som kunde ses röra sig över himlen var gudar som härskade över olika dagar och timmar på dygnet. De nuvarande veckodagarnas namn och ordning kan direkt härledas ur detta.
Talet sju har därför sannolikt ett mytologiskt/religiöst ursprung eller i föreställningar om olika tals magiska karaktär, snarare än att veckans längd skulle vara en ungefärlig indelning av månaden i fyra delar. Själva ordet vecka är möjligtvis av gotiskt ursprung och har ingen direkt astronomisk koppling.
Från Babylonien övertogs 7-dagarsveckan av judarna (som dock inte namngav dagarna efter himlakroppar utan bara numrerade dem), och införlivades där bl.a. i den bibliska skapelseberättelsen. Den spreds också till andra delar av östra Medelhavet för att till slut börja användas i det romerska riket parallellt med 8-dagarsveckan. Kristendomens spridning inom det romerska riket medförde också att det uppstod flera varianter på vilken dag som skulle ägnas åt religiöst firande, och år 321 utfärdade därför kejsar Konstantin den store ett dekret om att veckan skulle bestå av 7 dagar med namn efter de 7 himlakropparna (gudarna): Solen, Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus, och att dess första dag skulle vara solens dag, söndag, reserverad för religiöst firande för alla trosriktningar inom romerska riket. Detta blev därefter det vedertagna förhållandet ända fram till våra dagar.
Att söndag var veckans första dag framgår exempelvis av tyskans namn för onsdag: Mittwoch - midvecko(dag), och i vissa länder, exempelvis USA och Japan, räknas fortfarande söndag allmänt som veckans första dag. Inom judendomen fortsatte man, trots Konstantins dekret, att fira Sabbat på den 7:e dagen, och gör det än idag. När Islam senare uppstod, kom muslimernas religiösa veckodag att bli fredag, och man räknar här lördagen som första dagen i veckan.
Den babyloniska/persiska veckan spred sig även till andra delar av Asien, exempelvis till Indien, Tibet och Burma, och även så långt som till Japan. I Japan har man i åtminstone tusen år använt en kalender där veckodagarna är kopplade till samma himlakroppar och i samma ordning som den västerländska. I Kina har sen åtminstone 800-talet förekommit ett liknande system, även om 7-dagarsveckan inte fick någon allomfattande betydelse förrän i modern tid. I dagens Kina har dock systemet med att veckodagarna namnges efter planeter ersatts med ett system där de helt enkelt numreras från ett till sju.
Sjudagarsveckan anammades också redan under förkristen tid av germanerna som bytte ut de romerska gudarna mot motsvarande asagudar: Mars blev Tyr, Merkurius blev Oden, Jupiter blev Tor, och Venus blev Frigg.
Systemet med en vecka bestående av sju dagar har visat sig vara anmärkningsvärt motståndskraftigt och har överlevt andra förändringar i tideräkningssystemet. När man i Europa övergick från den Julianska till den Gregorianska kalendern på 1500- och 1600-talen togs flera dagar bort ur den innevarande månaden, men veckodagarna fick rulla på som vanligt. Under franska revolutionen gjordes ett kortlivat försök att införa en 10-dagarsvecka genom franska revolutionskalendern. Likaså infördes i Sovjetunionen veckor med annan längd ett par gånger - 5 dagar 1929, och 6 dagar 1932 - men 1940 återgick man till 7 dagar igen. Olika försök att skapa kalendrar där veckan synkroniseras med månaderna och året så att årets dagar alltid infaller på samma veckodag har också gjorts, exempelvis den s.k. Världskalendern.
1972 bestämdes som internationell standard (ISO 8601) att veckans första dag skulle vara måndag. Likaså standardiserades sättet att numrera veckorna inom ett år på så sätt att vecka 1 är den första veckan på året som innehåller minst 4 dagar, eller uttryckt på ett annat sätt, att den vecka som innehåller den första torsdagen på året är vecka 1, eller också att vecka 1 är veckan där 4 januari ligger. Denna standard medförde att vissa år kan innehålla 53 veckor vilket inte förekom tidigare. Detta infaller, om vecka 52 kommer i slutet av december, men veckan därpå inte uppfyller "kraven" för vecka 1 så att säga. Detta är också för att veckoräkningen inte skall hamna i otakt med året.
