Älvdalska
Wikipedia
| älvdalska (övdalsk) | |
|---|---|
| Talas i: | Sverige |
| Region: | Dalarna |
| Antal talare: | cirka 3000 |
| Rankning: | ej i topp 100 |
| Klassificering: | indoeuropeiskt |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | |
| Språkmyndighet: | |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | |
| ISO 639-2 | |
| SIL | |
Älvdalska (även: älvdalsmål; övdalsk på älvdalska), svenskt lokalmål (huruvida det är en dialekt eller ett språk är en omstridd fråga) som talas och används i Älvdalen i norra Dalarna. Det har länge ansetts som en dialekt men har på senare tid fått egen ortografi.
Det finns c:a 3 000 personer som fortfarande talar älvdalska och numera finns böcker och tidningar tryckta på älvdalska. Älvdalskan har utvecklats ur det gemensamma nordiska språk, som för över 1000-1500 år sedan talades i hela norra Europa. Många språkforskare menar att älvdalskan är mera svensk än det vi i dagligt tal kallar svenska, som är en blandning av de dialekter som talades i Mälardalen, där Sveriges politiska och ekonomiska makt alltid funnits.
[redigera] Särdrag
Målet särskiljer sig från andra nordiska språk då det har flera fornnordiska språkdrag som bevarats gentemot de andra. Exempel är nasala vokaler (till exempel buotję 'boken'), flerkasusböjning (till exempel wargen ietter Grobien nominativ 'vargen heter Gråben', ig såg wardjin ackusativ 'jag såg vargen', ig djäv wardjem tjyöt dativ 'jag ger vargen kött', wardjemes bien ir åv genitiv 'vargens ben är av'), kvantitetssystem med fyra stavelsetyper (dvs enstavighet, kortstavighet, långstavighet samt överlångstavighet; svenska har bara de två stavelsetyperna enstavighet och långstavighet), bland annat ð-konsonantsystem (motsvarar engelskans tonande th i father, till exempel guoð 'god'), m.m. Älvdalskan har också nya, sekundära diftonger — vilket tidigare var vanligt bland svenska dialekter och som fortlever i bl.a. gotländskan — vilka är ai (ur äldre långt i, till exempel baita 'bita'), uo (ur äldre långt o, till exempel suol 'sol'), au (ur äldre långt u, till exempel aus 'hus'), åy (ur äldre långt y, till exempel åysa 'hysa'), yö (ur äldre långt ö, till exempel myöta 'möta') samt ie (ur äldre långt e som i sin tur kommer ur den primära fornnordiska diftongen æi, till exempel stien 'sten'); dessutom har älvdalska triftongen iuo (ur äldre obetonat i + betonat långt o, till exempel biuoða 'bjuda').
