Andra boerkriget
Wikipedia
Andra Boerkriget (i Storbr. kallat the Boer War eller the South African War, "boerkriget", afr. anglo-boereoorlog eller tweede Vryheidsoorlog) 1899-1902 utkämpades om herraväldet i Sydafrika mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonin på den ena sidan, mot Storbritannien på den andra sidan. Första boerkriget utspelades 1880-1881.
[redigera] Bakgrunden till kriget
Närmast framkallades kriget genom konflikten mellan den härskande klassen i Transvaal och i republiken bosatta s.k. uitlanders ("utlänningar"), i samband med landets industriella utveckling nyinflyttade kolonister, till största delen av brittisk härkomst, åt vilka boerregeringen av omtanke om sin maktställning ej ville inrymma medborgarrätt. Ytterligare skärptes denna konflikt, då den brittiska regeringen åtog sig uitlanders sak och maktinnehavarna i de båda boerrepublikerna å sin sida avgjort anslöt sig till de strävanden, som åsyftade att, i nödfall med den brittiska maktens våldsamma undanträngande, förskaffa det politiska övervälde åt boerelementet bland Sydafrikas vita befolkning. Se vidare i detta hänseende artikeln Sydafrikas historia.
[redigera] Inledning
Som datum för krigsutbrottet kan man räkna 9 oktober 1899, då boerna genom ett ultimatum gjorde slut på de sedan några månader under växande spänning pågående underhandlingarna; enligt dettas bestämmelser inträdde krigstillståndet formligen två dagar senare. Boernas sammanlagda väpnade styrka torde vid krigsutbrottet ha uppgått till inemot 38 000 man (23 000 transvaalare och 15 000 boer från Fristaten); i kriget beräknas något över 50 000 av de båda republikernas invånare ha deltagit. Därtill kom senare ungefär 10 000 insurgenter i Kapkolonin och omkring 2 500 utländska frivilliga. Antalet boertrupper i fält var emellertid under krigets olika skeden högeligen växlande. På sommaren 1899 fanns av reguljära brittiska trupper endast omkring 10 000 man i Sydafrika; först i mitten av september sändes från Indien en förstärkning på 5 600 man. Även i hast uppsatta lokala och frivilliga kårer (till ett antal av sammanlagt omkring 8 000 man) inräknade, var alltså de brittiska trupperna vid krigets början boerna väsentligt underlägsna i antal, liksom överhuvud i stridsduglighet för ett sydafrikanskt fälttåg, och britternas situation var därför de första veckorna högeligen kritisk.
[redigera] Framgångar för boerna
Boerna öppnade fientligheterna genom ett kombinerat infall från Fristaten och Transvaal i norra Natal, varjämte Mafeking i den till Kapkolonin hörande delen av Bechuanaland samt Kimberley inneslöts av deras belägringstrupper. Britternas längst norrut i Natal på denna kolonis begäran till gränsens skydd framskjutna trupper (under general W. Penn Symons) råkade genast i stor fara att överväldigas. De sökte av politiska skäl i det längsta hålla Dundee och lyckades även (20 oktober), ehuru med stor manspillan, vid Talana Hill driva tillbaka de anryckande Transvaalboernas vänstra flygel under Lucas Meyer. Symons stupade i striden, och general Yule fick, då denna framskjutna ställning var ohållbar och britternas koncentrationspunkt vid Ladysmith ansågs hotad, av Natalarméns nyanlände befälhavare, general White, order om skyndsamt återtåg. Utan att antastas av fienden, men ytterligt medtagen av besvärliga marscher, uppnådde Yules styrka 26 oktober på en omväg Ladysmith. White hade under tiden framsänt trupper för att täcka återtåget från Dundee, och den käcke kavallerigeneralen French lyckades uppriva en oförsiktigt långt framskjuten boerstyrka under general Kock vid Elands-laagte (21 oktober).
Transvaalboernas överbefälhavare, general P. Joubert, fortsatte emellertid långsamt sin frammarsch, och under sina oförsiktigt planerade försök att kasta boerna tillbaka och hindra Joubert från att i förening med Fristatstrupperua innesluta Ladysmith led White ett allvarsamt nederlag (striderna vid Lombard's Kop och Modder Spruit 30 oktober). Han måste själv återgå till Ladysmith. Överste Carletons kapitulation med omkring 1 000 man (vid Nicholson's Nek) gjorde nederlaget dubbelt kännbart, i det att boernas segervisshet därigenom högt uppdrevs, den på många håll rådande misstron mot krigspolitiken försvann och upprorsrörelsen i Kapkolonin tog fart på allvar. Det var också dessa brittiska motgångar, som gav presidenten Steijn mod att låta Oranjefristatens trupper inrycka i Kapkolonin.
[redigera] Inmarsch i Kapkolonin
Betydelsefullast av boernas rörelser på den västra krigsskådeplatsen var Fristatskommandonas över Oranjefloden företagna inmarsch i norra delen av Kapkolonin, där deras ankomst bragte det hotande upproret till utbrott. Såväl där som i Bechuanaland och Natal förklarades de områden de höll besatta för annekterade av Oranjefristaten eller Transvaal. Infallet i Kapkolonien började 1 november, dagen efter den utsedde brittiske överbefälhavarens, sir Redvers Bullers, ankomst till Kapstaden. Största delen av den enda armékår, som i England ansågs tillräcklig för boernas besegrande, befann sig ännu på havet. Buller måste avdela en god del av densamma till skydd för Natal och hjälp åt den hårt ansatte White med hans 13 000 man i Ladysmith; en annan del sändes under lord Methuen att så skyndsamt som möjligt undsätta Kimberley, där överste Kekewich med omkring 3 000 man sedan 4 november belägrades av Fristatsboer under Wesseis och en transvaalsk trupp under De la Rey. I Mafeking försvarade sig överste Baden-Powell på egen hand framgångsrikt mot en mångdubbelt överlägsen boerstyrka under general Cronje och kommendant Snyman.
Att tills vidare uppehålla de i norra Kapkolonin inträngande boerskarorna och i möjligaste mån motverka upprorets utbredning sändes generalerna French och Gatacre, den förre med en kavalleridivision österut från De Aar (vid järnvägen från Kapstaden) mot järnvägsknuten Naauwport, den senare med en rätt brokigt sammansatt truppstyrka, mest fotfolk, uppför den från East London norrut gående banan i riktning mot den förut förhastat utrymda viktiga järnvägsknuten Stormberg. Denna nödtvungna utplottring av de tillgängliga stridskrafterna hindrade Buller från att följa sin ursprungliga fälttågsplan att med användande av de tre norrut gående järnvägslinjerna företa en inryckning i Fristaten och där koncentrera sina trupper mot Bloemfontein, för att sedan marschera på Pretoria. I stället måste han ägna allt större omsorg åt Natal, där Ladysmith sedan 4 november var fullständigt inneslutet och Joubert av sin käcke underbefälhavare Louis Botha låtit övertala sig att med omkring 3 500 man utvalda trupper företa en expedition nedåt Natals huvudstad Pietermaritzburg, dit vägen låg nästan öppen, innan tillräckliga förstärkningar hunnit landsättas i Durban och sändas uppåt landet.
Buller avreste (22 november) själv till Natal för att pådriva försvarsåtgärderna där, innan han återupptog sin ursprungliga fälttågsplan. När Buller framkom, hade general Hildyard utkämpat en oavgjord strid vid Willow Grange (23 november) mot det söderut framskjutna boerdetachemanget, och detta hade omedelbart därefter av fruktan att komma mellan två eldar retirerat till Colenso vid Tugelafloden. Den med hela anfallspolitiken missnöjde och i sina rörelser ytterligt försiktige Joubert skadades genom ett olycksfall under denna expedition, varför befälet vid Colenso övergick till den energiske Botha. Faran för Pietermaritzburg och södra Natal var för ögonblicket förbi, men Ladysmiths undsättning visade sig vara ett så besvärligt företag, att Buller nödgades helt ägna sig däråt och ej enligt sin ursprungliga avsikt kunde återvända till sin egentliga post i Kapkolonin, där överbefälhavarens frånvaro menligt inverkade på förberedelserna till framryckningen.
[redigera] Den svarta veckan
December månad utmärktes av upprepade olycksslag för britterna. Väl lyckades Methuen under sin frammarsch mot Kimberley genom förlustrika frontanfall driva undan de boer, som sökte uppehålla honom först vid Belmont (23 november) och sedan (25 november) vid Graspan (Enslin), men från Mafeking hade Cronje ryckt söderut honom till mötes, och i den blodiga striden vid Modder River (28 november) ledde Methuens frontanfall ej till någon avgörande seger, ehuru boerna lämnade slagfältet i britternas händer. Methuens fortsatta framryckande stäcktes genom hans allvarsamma nederlag vid Magersfontein (10-11 december), där höglandsbrigaden under general Wauchope, som själv stupade, överraskades under ett nattligt anfall i strömmande regn samt sedan nästan upprevs genom boernas välriktade eld. Dagen förut hade Gatacre lidit svåra förluster vid ett illa förberett, misslyckat nattligt angrepp mot Stormberg (10 december), och "den svarta veckans" olyckor nådde sin kulmen, då Buller själv totalt misslyckades i sitt första försök att undsätta Ladysmith, i det att hans illa planerade och med exempellös oförsiktighet utförda angrepp mot boernas ställning vid Colenso (15 december) resulterade i en förlust av 10 kanoner och 1 127 man i döda, sårade och fångar; boernas förluster översteg ej 40 man. Buller måste retirera söderut och på mer än en månad uppskjuta alla undsättningsförsök.
[redigera] Lord Roberts utsändande
Hans sedermera häftigt klandrade råd till White att uppge Ladysmith avvisades av denne och föranledde regeringen att omedelbart utsända lord Roberts som högste befälhavare med general Kitchener som stabschef. Först dessa nederlag gjorde det klart för alla, hur oerhört boernas stridsvärde förut underskattats. Omfattande mobiliseringsåtgärder företogs nu, och i det brittiska rikets skilda delar uppsattes frivilliga hjälpkårer, varigenom framför allt den ödesdigra bristen på beridet manskap, särskilt kännbar vid ett krig i Sydafrika, i väsentlig mån började avhjälpas.
[redigera] Begynnande framgångar för britterna
De märkligaste krigshändelserna under närmast följande månad utgjordes av Frenchs framgångar i trakten av Colesberg i norra Kapkolonin och boernas tillbakaslagna stormningsförsök mot Ladysmith (6 januari 1900). Den nye brittiske överbefälhavaren, lord Roberts, anlände 10 januari s.å. till Kapstaden och grep sig genast an med fälthärens reorganisation för den planerade framryckningen mot Bloemfontein. Under tiden hade Buller, som behöll befälet i Natal och förstärkts med en division under general Warren jämte artilleri, förberett ett nytt försök att undsätta det hårt beträngda Ladysmith. Han återupptog (10 januari) offensiven genom en kringgående rörelse mot boernas högra flygel, Warrens trupper överskred Tugelafloden och besatte den lägre delen av den viktiga höjden Spion Kop, men anfölls där av Botha och nödgades med oerhörd manspillan utrymma höjden, varpå britterna med en förlust av 1 700 man såg sig tvungna att ånyo söka skydd bakom Tugela (23-24 januari).
[redigera] Lord Roberts går till offensiv
Ett nytt försök av Buller att bryta sig fram något öster om Spion Kop vid Vaalkranz (5-6 februari) hade lika liten framgång. Nu var emellertid Roberts förberedelser avslutade. Han lät general Macdonald uppehålla boerna genom en stark demonstration mot Koodoosberg (3-9 februari) och drog under tiden till sig Frenchs kavalleri från Colesberg. French anträdde 12 februari marschen mot Kimberley och undsatte tre dagar senare den belägrade staden. Samtidigt anryckte Roberts mot Cronje, som utrymde den starka ställningen vid Spytfontein och anträdde ett brådstörtat återtåg, vilket vid Paardeberg (17 februari) avskars av den outtröttlige French. Följande dag anfölls Cronje där av Kitchener, vilken, om än med stor manspillan, instängde honom i Modder Rivers flodbädd. Sedan följde nio dagars hårda strider, varunder av de Wet och andra förtvivlade försök gjordes att undsätta Cronje. Denne måste emellertid (27 februari) med 4 300 man kapitulera, en händelse, som överallt bland boerna utövade det starkaste moraliska intryck och kan betecknas som krigets avgörande vändpunkt.
Roberts framryckning fick omedelbart sin återverkan i Natal, där boernas motståndskraft mot Buller avsevärt försvagades. Han hade sedan 9 februari förberett en ny kringgående rörelse, denna gång mot boernas vänstra flygel, besatte 18 februari den viktiga Hlangwane Hill på södra flodstranden, övergick 21-22 februari Tugela och kämpade sig under den följande veckan steg för steg fram mot Ladysmith, som äntligen 28 februari efter 118 dagars belägring undsattes. Även i norra Kapkolonin visade sig omedelbart följderna av Cronjes nederlag vid Paardeberg, i det att Fristatsboerna skyndsamt retirerade över Oranjefloden.
Lord Roberts framträngde nu raskt i Fristaten, vid Poplar Grove (7 mars) och Driefontein (10 mars) kastades boerna tillbaka, och 13 mars kunde Roberts intåga i Bloemfontein. Hans ställning där var till en början ganska farlig, i det att hans förbindelselinjer var hotade och livsmedeltillförseln knapp. I Bloemfontein nödgades Roberts stanna sex veckor medan järnvägskommunikationerna tryggades och bristerna i härens utrustning nödtorftigt avhjälptes. Under tiden försvagades emellertid härens stridsduglighet genom en svår tarminflammationsepidemi, och djärva boeranförare, framför allt C.R. de Wet, förmådde genom några lyckade kupper (överfallet vid Sannah's Post 31 mars, överrumplingen vid Reddersburg 4 april och inneslutningen av Wepener 9-25 april) återuppliva sina landsmäns sjunkna mod och stridslust.
[redigera] Boerna föreslår Status Quo
Ett fredsanbud från de båda boerpresidenterna på grundvalen av status quo före krigsutbrottet hade 11 mars avvisats av lord Salisbury, Roberts utfärdade kort därefter en proklamation, vari han utlovade skydd åt de boer, som avlämnade vapen och återvände hem, ett löfte, som britterna snart nog fann sig ur stånd att infria. Framryckningen återupptogs med maj månads ingång och rönte endast svagt motstånd: 12 maj besattes Kroonstad, 26-27 maj övergicks Vaal-floden, 31 maj erövrades Johannesburg, och 5 juni intågade lord Roberts i Pretoria. Redan 18 maj hade den tappre Baden-Powell i Mafeking blivit undsatt genom ett detachemang från Kimberley under överste Mahon i samverkan med överste Plumer från Rhodesia. Oranjefristaten blev genom en proklamation av lord Roberts (28 maj) formligen annekterad och som "Oranjeflodskolonien" införlivad med det brittiska riket.
[redigera] Gerillakrig
Med huvudstädernas erövring var boernas motståndskraft för ingen del bruten; tvärtom krävde de båda republikernas fullständiga ockupation ytterligare två års hårda strider, huvudsakligen mot smärre kringströvande skaror. Presidenten Krüger hade (30 maj) flytt från Pretoria och flyttat regeringens säte till Waterval Boven på Delagoabanan. Roberts måste tränga undan Botha från Pretorias närmaste grannskap (genom striden vid Diamond Hill 12 juni) och besvärades mycket av de Wets och andras upprepade anfall på förbindelselinjerna i Fristaten (överfallet på Roodeval 7 juni och en rad liknande, av växlande lycka krönta bedrifter). Sydöstra delen av Fristaten måste med stort besvär rensas från boertrupper, vilket också skedde under ledning av generalerna Hunter och Rundle, med den framgång att Fristatens forne överbefälhavare, M. Prinsloo, kapitulerade med över 4 000 man vid Brandwater (slutet av juli), varjämte den viktiga järnvägsknuten Harrismith besattes (4 augusti). Samtidigt företog Roberts i förening med Buller, som genom passen trängt fram från norra Natal, en omfattande rörelse österut.
Botha besegrades av de förenade brittiska trupperna vid Bergendal och Dalmanutha (26-27 augusti), norr om järnvägen förföljdes boerna av Buller, som (6 september) intog Lydenburg, och fem dagar senare nödgades Krüger lämna Transvaal och ta sin tillflykt till Lorenco Marques (nuvarande Maputo), varifrån han sedan på ett holländskt örlogsfartyg avreste till Europa. 24 september intogs Komati Poort vid gränsen till Portugals område, över vilken kommendant Pienaar med mer än 2 000 boer måste retirera för att avväpnas av portugiserna. Boernas reguljära motstånd ansågs nu till ända, Transvaal annekterades (25 oktober), och i november lämnade lord Roberts Sydafrika, överlåtande krigsoperationernas avslutning åt Kitchener.
Bilden tagen ca 1900
[redigera] Koncentrationslägren
Den närmast följande tiden kännetecknades av upprepade boeranfall mot smärre brittiska avdelningar, särskilt järnvägsposteringar. Härvid utmärkte sig framför allt de Wet i Fristaten, men även De la Rey i västra och Botha i östra Transvaal. Kitchener måste vid årets slut begära ansenliga förstärkningar av beridet manskap. Från början av 1901 började han tillämpa en ny krigsmetod: han indrog en mängd detachemang, höll endast de viktigaste punkterna ständigt besatta och riktade sin förnämsta strävan på att trygga järnvägslinjerna. Den civila befolkningen ville han samla i stora koncentrationsläger samt sedan genom landets ödeläggelse omöjliggöra fortsatt väpnat motstånd. Den nya metoden ledde ej till målet, hälsotillståndet i koncentrationslägren lämnade mycket övrigt att önska, och de lättrörliga boerskarorna fortsatte alltjämt sina strövtåg. I februari 1901 inbröt de Wet till och med i Kapkolonin med över 2 000 man, men blev efter 18 dagars hetsjakt med stora förluster åter driven över Oranjefloden.
[redigera] Fredsunderhandlingar
Fredsunderhandlingar fördes vid en sammankomst i Middelburg (februari) mellan Kitchener samt Louis Botha och Krügers ställföreträdare som president, Schalk Burger; de strandade emellertid på frågan om amnesti åt insurgenterna i Kapkolonin. Kitchener började nu i allt större skala tillämpa sin "blockhusmetod", vilken gick ut på att uppdela krigsskådeplatsen i distrikt genom kedjor av blockhus och posteringar, vilka skulle trygga förbindelselinjerna för avbrott, hämma boerskarornas strövtåg och underlätta den alltjämt pågående jakten efter större avdelningar, vapen- och ammunitionsförråd o.s.v. I augusti utfärdade han en proklamation, vilken med ständig landsförvisning från Sydafrika hotade de boerledare, som ej givit sig före 15 september, samt bebådade, att underhållskostnaderna för de stridande boernas familjer från samma tid skulle drabba deras fasta och lösa egendom. Dessa hotelser tjänade emellertid endast att göra boerskarornas motstånd ännu mera förbittrat.
I september lyckades French i Kapkolonin någorlunda få bukt med de kommandon (under Kritzinger, Scheepers m.fl.), som där länge med den lokala boerbefolkningens indirekta medverkan företagit djärva strövtåg, ibland långt nedåt kustlandet; i oktober måste emellertid hela kolonin proklameras i belägringstillstånd (under "martial law"). Mot slutet av året var blockhussystemet färdigt, och Kitchener hade till och med lyckats uppsätta en frivillig hjälpkår ("national scouts") av boer, som uppgivit striden. De Wets intagande av lägret vid Tweefontein i den forna Oranjefristaten (december) visade emellertid, vad en beslutsam boerledare ännu förmådde uträtta.
Under de första månaderna av 1902 företogs de omfattande hetsjakter ("drives"), vilka till sist bröt boernas motståndskraft. Blockhussystemet hade gjort de brittiska strövkårerna mindre beroende av järnvägslinjerna, och deras större rörlighet jämte småningom vunnen förtrogenhet med terrängen ökade väsentligt deras effektivitet. Emellertid vann även boerna flera framgångar, av vilka lord Methuens tillfångatagande vid De la Reys anfall på en konvoj vid Tweebosch (7 mars) väckte mest uppseende. 23 mars infann sig emellertid representanter för boerna i Pretoria för att underhandla, förhandlingar fördes sedan under sex veckor, och en stor folkförsamling hölls i Vereeniging, där frågan om motståndets uppgivande omständligt debatterades.
[redigera] Freden
Som ett resultat av dessa förhandlingar avslöts i Pretoria (31 maj 1902) en överenskommelse, enligt vilken alla i fält varande boer utlämnade sina vapen, Edvard VII erkändes som suverän, allmän amnesti utlovades av segrarna och garantier lämnades för holländska språkets tillåtlighet vid skolundervisningen och inför domstolar. Därjämte ställdes efter lugnare förhållandens återinträdande i utsikt representativa institutioner och slutligen självstyrelse, varjämte invånarnas "repatriation" på sina till stor del förstörda gårdar skulle underlättas genom en kommissions arbeten, och 3 miljoner pound sterling anslogs för detta syftes snara vinnande. Därmed var boerkriget till ända, och under juni månad nedlade de återstående krigarskarorna vapen, varjämte under kriget av britterna tagna krigsfångar transporterades hem, där de enligt överenskommelsen mot erkännande av den brittiska regeringen erhöll medborgarrätt. Insurgenterna i Kapkolonin straffades förnämligast genom förlust av politisk rösträtt.
[redigera] Se även
- James Hertzog
- Nooitgedacht
- John Wodehouse
- Earl of Elgin
- Henry Petty-Fitzmaurice
- Sir William Robert Robertson
- Charles Manuel Schultz
- Lord Henry Seymour Rawlinson
- Douglas Haig
- Hugh Richard Arthur Grosvenor
- Henry Fitzalan-Howard, 15:e hertig av Norfolk
- Harry George Wakelyn Smith
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
