Barcelonas historia
Wikipedia
Barcelonas historia är förknippad med handel och konflikter. De mest betydelsefulla epokerna i stadens historia var medeltiden, Industrialismen samt perioden 1975-nutid främst då efter Olympiska sommarspelen 1992.
Innehåll |
[redigera] Epoker
[redigera] Romartid
Stadens historia kan sägas började med romarnas ankomst. Vid tiden för romarnas ankomst bodde redan ett folk i området runt dagens Barcelona, dessa kallade romarna laietani, laetaner. Laetanerna var ett jordbrukande folk som troligtvis beblandades med och utrotades av romarna. År 15 f. Kr. byggde romarna en militärförläggning på kullen Mons Taber där dagens katedral ligger. Förläggningen fick namnet Faventia Iulia Augusta Paterana Barcino eller förenklat Barcino.
Barcino konstruerades till en början som ett castrum men växte troligtvis ganska snart upp som en handelsplats, från Barcino skeppades överskottet av det lokala jordbruket och fisket till stora delar av det romerska väldet. Det omfattade vete, yllevaror, Amforor med vin och olja men även krukor med Garum vilket bl.a. hyllades av Plinius. På 100-talet e.Kr flyttade de första judarna in i Barcino, ungefär samtida med dem anlände kristendomen. Staden fick sin första riktiga stadsmur på 200-talet e.Kr, den var ursprungligen 2 meter hög med 78 vakttorn längs en omkrets på omkring 1250 meter. Denna mur kom att gälla som stadens försvar fram till dess att den nya ringmuren uppfördes i slutet av 1200-talet. På 300-talet när kristendomen var på väg att ta över den romerska stadsreligionen uppstod legenden om Santa Eulàlia-Barcelonas skyddshelgon.
Kring mitten av 300-talet upphörde slavhandeln vilken var betydande för stadens ekonomi. Förslavningen av den judiska befolkningen vilken ledde till brist på arbetskraft och den romerska valutans ständiga värdeminskning innebar att Barcino i början av 400-talet var tvungen att importera de varor man tidigare exporterat. I början av år 409 e.Kr invaderades iberiska halvön av vandaler, sveber och alaner. Det kaos av våld och oreda dem skapade leddet till att när kung Ataulf med sin visigotiska arme tågade in År 415 e.Kr hade romarna ingått förbund med dem i hopp om att få bukt med plundringen och våldet. Ataulf flyttade sitt hov till Barcino innan det senare flyttades till Sevilla.
[redigera] Medeltid
I början av 700-talet erövrade morerna Barcelona under erövringkampanjen för Al-Andalus, staden återerövrades år 801 av Karl den stores son Ludvig den fromme. Barcelona blev efter det ett greveskap i Marca Hispanica vars grevar tillsattes av de karolingiska Kungarna. Den siste Greven av Barcelona att tillsättas av en karoling blev Guifre el Pilós Wilfred den hårige som år 878 tilldelades Barcelona av Ludvig den stammande. Guifre som även var greve över Girona, Besalu, Cerdanya, Urgell samt senare Ausona, förlade administrationen till Barcelona. Efter hans död 897 blev Barcelona ärftligt som lydstat under frankerna. När morerna intog Barcelona 985 valde den frankiske kungen Lothar att ignorera stadens behov av militärt stöd, det ledde senare till att den sittande greven Borell II valde att inte erkänna Hugo Capet. Borell II blev den första av dem självständiga grevarna vilka kom att styra Barcelona fram till att Katalonien och Aragonien genom giftemål mellan Ramon Berenguer IV och Petronila av Aragon förenades år 1150.
[redigera] 1200-talet
När Jaume I kom till makten år 1227 inleddes den expansions politik vilken ledde fram till att kungahuset Aragonien under 1300-talet blev en stormakt i medelhavet. Mot slutet av 1200-talet hade de aragonska greve-kungarna besittningar på 126 platser runt medelhavet. För Barcelonas del innebar detta ökad handel med andra städer runt medelhavet. Från staden exporterades till östra medelhavet (Konstantinopel, Beirut, Alexandria) ylletyger, fårskinn, torkad frukt, olivolja, koraller, tenn och järn. I utbyte importerades Kanel, Ingefära, rökelse och peppar, alun och slavar. Till västra medelhavet (Balearerna, Sardinien, Sicilien och Neapel) skeppades tyger, saffran, lädervaror, och vapen. I motsatt riktning skeppades bomull, vete, koraller, saltad fisk från Sardinien och slavar från Sicilien.
Handel bedrevs även med Barbareskkusten (främst Tunis) dit man skeppade ris från Valencia, torkade fikon, nötter och mängder med tyg. Hem skeppades färger, råbomull, och guld. För att kunna bedriva handel med de muslimska länderna på ett smidigt sätt använde man sig av judar, dessa kunde starta handelsbolag i de städer där kristna var utestängda. Den ökande handeln såg staden växa, en ny ringmur påbörjades 1276 för att färdigställas drygt 50 år senare. Den nya muren omgärdade ett 20 gånger större område än den gamla romerska muren. 1249 lades grunden för Barcelonas stadsstyre de närmaste 500 åren. Consell de Cent blev det råd där frågor rörande staden diskuterades.
[redigera] 1300-talet
Under 1300-talet såg staden flera motgångar. 1333 slog de katalanska skörden fel vilket ledde till att uppskattningsvis tiotusen av stadens fyrtiotusen invånare svalt ihjäl. Det dröjde långt in på 1340-talet innan Barcelona lyckades skaffa sig något livsmedelsöverskott. Våren 1348 anlände pesten med båt från Mallorca, delar av ladsbygden avfolkades nästan helt vilket ledde till att sjö handeln i Barcelona vilken var beroende av bönderna på landbygden påverkades negativt. Mellan 1300 och 1480 halverades Kataloniens befolkning från ca 500.000 till 250.000.
Från andra halvan av 1300-talet inleddes judeförföljelsen, judarna vilka hörde till stadens skickligaste hantverkare tvingades antingen konvertera eller fly. 1391 genomfördes en rad pogromer där delar av Barcelonas judiska kvarter (El Call) brändes ner. Eftersom judarna skötte bankväsendet och sjöhandeln med muslimerna samt utmärkte sig innom hantverket blev hålet dem efterlämnade sig aldrig fyllt. 1300-talet var även den period då Barcelona på allvar konkurerade med Genua och Venedig men även den period då stadens alla större gotiska byggnader restes.
[redigera] Under Spanska Imperiet
Kungariket Aragonien förlorade efter föreningen med Kastilien mycket av sitt inflytande. I Katalonien växte missnöjet med centraliseringen, flera konflikter uppstod. Mitt under Trettioåriga kriget då spanska trupper var stationerade i Katalonien startade en konflikt mellan Spanien och Katalonien som pågick mellan åren 1640-1652, den fick namnet Guerra dels Segadors skördefolkskriget då huvudstyrkan på den katalanska sidan utgjordes av bönder. 1640 utropades den katalanska republiken i Barcelona under beskydd av Ludvig XIII som låg i krig med Spanien. När de franska trupperna som stått som garanti för säkerheten retirerade 1648 anföll Filip IV Katalonien och belägrade Barcelona som gav upp 1652.
Staden skulle komma att delvis förstöras under det spanska tronföljdskriget 1705-1716, Barcelona intogs efter en mycket blodig belägring där stadsborna gjorde fanatiskt motstånd. Alla män och pojkar över fjorton tilldelades vapen med vilka de gjorde motanfall ända in på belägringens sista dag. Barcelona kapitulerade den 11 september 1714 (Numera Kataloniens Nationaldag). För att försäkra sig om att Barcelona inte skulle kunna göra uppror lät den spanske kungen Filip V bygga ett citadell efter att ha rivit över 1200 byggnader i stadsdelen Ribera.
[redigera] Industrialismen
I slutet av 1700-talet tillät regeringen i Madrid Katalonien att idka handel med Amerika. De första bomullsfabrikerna i början av 1800-talet inledde den industriella revolutionen som etablerade Barcelona som Spaniens industriella centrum. Landets första ångdrivna väveri öppnades i Barcelona 1833 och 1848 anlades Spaniens första järnväg mellan Barcelona och Mataró. Många nya fabriker öppnades innanför stadsmurarna vilket fick till följd att den redan trånga staden blev överbefolkad. Barcelona ansökte och fick tillstånd riva stadsmurarna som hindrade staden att växa, madridregeringen hade dittills motsatt sig en rivning av murarna eftersom de var rädda att förlora kontrollen över staden. En ny stadsdel tillkom, L'Eixample (utvidgningen) anlades från den gamla staden ut till de omkringliggande byarna.
I slutet av 1800-talet växte sig anarkismen stark i Katalonien, efter några blodiga bombdåd massaresterades anarkister vilka torterades och sedan dömdes vid skenrättegångar vartefter många oskyldiga avrättades. Massmöten arangerades runtom i Europa i protest mot rättegångarna. En italiensk anarkist, Michele Angiolillo, reste 1897 till Madrid och sköt ihjäl Spaniens premiärminister Antonio Cánovas del Castillo som vedergällning. Anarkismen frodades i Barcelona under perioden fram till Spanska inbördeskriget, många fabriker togs över och drevs som arbetarsyndikat, inte sällan med våld. Uppemot 80% av stadens arbetare gick med i CNT (Confederatión National del Trabajo), ett anarkistparti som bl.a organiserade en generalstrejk 1917, men även delvis låg bakom införandet av 8 timmars arbetsdag.
I Barcelona utbröt i början av maj 1937 strider under inbördeskriget mellan olika fraktioner på den republikanska sidan. Barcelona kapitulerar den 26 januari 1939.
