Betablockerare
Wikipedia
Betablockerare, ß-blockerare, är läkemedel som skyddar hjärtat mot stresshormoner som adrenalin och noradrenalin som utsöndras genom aktivitet från det sympatiska nervsystemet. De motverkar därigenom högt blodtryck och är speciellt lämpliga om man samtidigt har kärlkramp (angina pectoris) eller har haft hjärtinfarkt.
Betablockerare är en receptorantagonist och blockerar adrenerga ß-receptorer från att binda sin naturliga ligand, som är antingen är adrenalin eller noradrenalin. De kan delas upp i selektiva betablockerare och generella. Selektiva betablockerare binder enbart till ß-adrenerga receptorer i hjärta och blodkärl. Andra betablockerare kallas för icke-selektiva och binder till alla subtyper av ß-receptorer.
Betablockerare används för behandling av en rad sjukdomar, bland annat högt blodtryck, hjärtarytmier, kärlkramp, glaukom, migrän och ångest. I alla sammanhang där sympatiska nervsystemet är hyperaktivt kan ß-blockerare användas.
