Gravhög
Wikipedia
Gravskick i bruk från folkvandringstid, ca år 400-550, in till vikingatiden. Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normalgrav vid denna tid.
Något som inte klart framgår idag, med nutidens vattennivåer, är att högarna ofta ligger vid forntida stränder. Detta var en lämpligt pampig begravningsplats, som sågs av förbifarande skeppsresenärer.
Många högar ligger på gravfält som också innehåller mängder med mindre bemärkta gravar, ofta från flera perioder. Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk. Sju generationer gav rösträtt vid tinget talas det om i vissa källor. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör - ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag.
Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstraditon tros ha ursprung i keltisk kultur, och är vanligt i Sverige under Vendeltiden.
