Johannes Eckehart
Wikipedia
Johannes Eckehart, kallad Mäster Eckehart, född ca 1260, död 1327, tysk filosof och teolog. Han var dominikanmunk och en av medeltidens mest betydande mystiker.
Under hans levnad kulminerade den högmedeltida mystiken och nyplatonismen. Eckehart tillhörde dominikanorden fast den egentligen mer anslöt sig till de aristoteleska tankarna, medan franciskanerna var mer platonskt inriktade). Hans läror fördömdes som kätterska efter hans död.
Eckhart var lärare vid ordensskolor i Köln och Paris. Han skilde mellan Gudomen – det fullkomligt annorlunda som man inte begreppsligt kan fatta – och Gud, Gudomens dynamiska aspekt. Denna dynamik uttrycks i födelsemystik: Fadern föder Sonen och samtidigt föds den Helige Ande. Enligt Eckhart finns i människan själsgrund en gnista som förbinder den med Gud. I detta innersta föder Gud sin Son på nytt och förenar sig med själen. Genom avskildhet och ro och att man avstår från att använda själens diskursiva och imaginativa, föreställande förmågor skall medvetande tömmas på innehållet (ett slags meditativt tillstånd) och genom koncentration och Gudshängivelse i människans själ aktiveras denna "gnista". Eckhart tycktes ibland vilja utplåna skillnaden mellan Gud och skapelsen och bl.a. därför blev han trakasserad av kyrkan. Hans tankar fördes vidare av Henrik Suso och Johannes Tauler.
Skrifter i svensk översättning:
- Mäster Eckharts andliga undervisning. Katolska bokförlaget, Stockholm, 1994.
- Predikningar. Medeltida mystik. 2 vol., Artos, Skellefteå, 1984-1987 eller Natur och kultur, Stockholm, 1961.
- Traktater och latinska skrifter. Natur och Kultur, Stockholm 1966.
- Undervisande tal jämte andra predikningar. Björk & Börjeson, Stockholm, 1922.
