Lukianos
Wikipedia
Lukianos (grekiska: Λουxιανος; latin: Luciānus) (född omkring 120, död omkring 180) var en forngrekisk skriftställare i Samosata i Syrien. Han anses vara skapare av den satiriska dialogen.
Lukianos sattes som gosse i bildhuggarlära men drogs av en inre kallelse till litterära studier. Efter att ha gått en kurs i retorik försökte han till en början försörja sig som sakförare men kom snart att ägna sig mer åt offentliga föreläsningar som sofist. I den egenskapen reste han i många år omkring i den då kända världen och en stor del av tiden tillbringade han i Galliens städer. Hans föredrag gav honom både ära och rikedom och efter det bosatte han sig i Aten för att i lugn och ro ägna sig åt författarverksamheten. Han fick senare en hög administrativ befattning i Egypten där han senare avled.
Lukianos var den ursprunglige skaparen av den satiriska dialogen och som förebilder hade han Platon och de attiska lustspelsförfattarna. Med en negativ, skoningslös och dräpande kritik förde han dialoger mot orimligheterna i den gamla gudaläran och de filosofiska systemens inbördes motsägelser. Dialogerna innehöll även kritik mot det ytliga och förvända i samtidens levnads- och tankesätt samt mot det prålsjuka humbugmakeriet hos många av de samtida sofisterna.
Hans klara och skarpa intellekt reste sig mot allt som var abstrakt och obegripligt, därmed även mot varje slags religiös mysticism. Även kristendomen, som för Lukianos var en form av vidskepelse, drabbades av hans satiriska utspel. Lukianos hade dock mycket liten kännedom om kristendomen och berörde den endast översiktligt. De delar i hans skrifter som många tolkade som ett hån mot kristendomen var i själva verket kritik som han riktade mot de cyniska filosoferna som han hyste ett stort förakt till.
Av Lukianos skrifter bevarades 80 till eftervärlden och de är till större delen författade som dialoger. Dessa skrifter kännetecknas av formell fulländning och ett genomskinligt, lättfattligt och korrekt språk. De skapades med de attiska författarna som förebild och gav en bild till eftervärlden av den sjunkande och självupplösande forngrekiska bildningen. I många fall ger de dessutom ett kallt och ödsligt intryck.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
