Ryska inbördeskriget

Wikipedia

Propagandaaffisch för de röda från 1918, föreställande Lev Trotskij. Motivet är tydligt inspirerat av Rysslands statsvapen och apellerar således till patriotiska känslor, medan den onda draken bär hög hatt – en symbol för kapitalisten

Ryska inbördeskriget utkämpades 1918–-1922 efter att bolsjevikerna tagit makten i Ryssland och dragit sig ur första världskriget genom freden i Brest-Litovsk. Bolsjevikernas Röda armé segrade över "de vita", en brokig sammanslutning av kontrarevolutionärer, understöda av arméer från 21 länder. Efter kriget skapades Sovjetunionen.

Kriget utkämpades på tre huvudsakliga fronter, den östra, den södra och den nordvästra. Det kan också delas in i tre perioder.

[redigera] I perioder

[redigera] Första perioden

Den första perioden varade från revolutionen fram till vapenstilleståndet. Konflikten inleddes eftersom många ryssar var missnöjda med bolsjevikregeringens politik, både inrikes och utrikes. Till att börja med förklarade regeringen i november 1917 att kosackernas landområden skulle tillfalla staten. Detta orsakade en revolt i Donregionen, ledd av general Kaledin. Brest-Litovsk-avtalet resulterade i den västerländska alliansens intervention i Ryssland, och att militär sattes in mot bolsjevikregeringen.

Större delen av stridigheterna under den första perioden var sporadiska strider, och involverade då enbart mindre grupper, vilket innebar många snabba skiften av stridsplats och strategi. Bland antagonisterna var tjeckerna, kända som tjeckiska legionen eller de vita tjeckerna (Белочехи, Belotjechi), polacker och de probolsjevikiska lettiska skyttarna.

Lenin förvånades över krigsutbrottet och underskattade till en början sina motståndares vidd och styrka.

Röd - Gränser, 1921
Orange - Bolsjevikisk kontroll, nov 1918
Blå - Vita truppernas maximala framsteg

[redigera] Andra perioden

Den andra perioden av kriget var dess nyckeltidpunkt, och varade mellan januari och november 1919. Till en början avancerade de vita arméerna från söder (under Denikin), från öster (under Kolsjak) och från nordväst (under Judenisj), och mötte framgång, de lyckades trycka tillbaka den röda armén på alla fronter. Lev Trotskij reformerade sedan den röda armén, som tryckte tillbaka Kolsjaks trupper i juni och Denikins och Judenisjs i oktober. Stridsstyrkan hos de vita arméerna var nästan helt borta i mitten av november. Vad som också spelade de röda i händerna, var att de vita styrkornas ledare inte var helt eniga varken i hur kriget skulle föras eller beträffande vilka mål kriget hade.

[redigera] Tredje perioden

Den sista perioden av kriget var belägringen av de sista vita trupperna i Krim. Wrangel hade samlat resterna av Denikins arméer och de hade befäst sig på Krim. De höll dessa positioner tills den röda armén återvände från Polen, där de hade utkämpat polsk-sovjetiska kriget från 1919 eller tidigare. När den röda arméns fulla styrka riktades mot de vita blev de snart överväldigade, och de sista trupperna evakuerades till Konstantinopel i november 1920.

Kommunisterna stod således slutligen som segrare i Ryssland, men även om de förutom det egentliga Ryssland och Sibirien även lyckades återta kontrollen över såväl Ukraina som Transkaukasus, så tvangs de acceptera att Rysslands gränser hade flyttats tillbaka jämfört med tsarens välde: Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen hade blivit självständiga och Rumänien hade vunnit en del tidigare ryskt territorium. Den nya sovjetstaten stod också länge isolerad i den internationella politiken.