Skolastik
Wikipedia
Skolastik (ytterst av grek. scholastikos "person som ägnar sin lediga tid åt studier") är benämningen på den filosofiska och kristet vetenskapliga huvudströmningen under högmedeltiden. Skolastiken berörde alla sidor av det dåtida vetandet och utvecklade den teologiska vetenskapen.
Skolastiken försökte förklara alla trossanningar i termer av förnuftssanningar. Utgångspunkten är att den kristna tron i princip kan begripas. Innehållet utvecklades i skolor och universitet, i samband med studiet av Skriften, av kyrkofäderna, eller erkända (ofta antika) klassiker, kallade auctores. Skolastikens viktigaste redskap var diskussioner, debatter eller logik, varigenom man via slutledningar ansågs sig kunna uppställa rationella utsagor om Gud, världen och skapelsen. Målet var att framställa hela kristendomens sanning och att rationellt vederlägga de invändningar som anförts mot den. Skolastiken var aldrig källkritisk; felaktiga slutsatser ansågs bero på felaktig argumentering, medan källorna sågs som absoluta sanningar. Om källorna däremot innehöll några felaktigheter förkastades de.
Den tidiga skolastiken (1000-1200) ägnade sig framför allt åt logik, metafysik och semantik. Bland dess företrädare märks Anselm av Canterbury och Pierre Abaelard.
Under högskolastiken (1200-talet), skolastikens blomstringstid, inarbetades Aristoteles' tänkande i den kristna teologin och filosofin. Högskolatikens främsta företrädare var Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Bonaventura. Denna tids främsta förtjänst var i vetenskapsteoretiskt avseende, och i forskningsfälten naturfilosofi, psykologi.
Senskolastiken (1300-talet) var en nedgångsperiod, då kristendomens roll alltmer började att ifrågasättas genom nominalismen (bl.a. William av Occam). Dessa sysslade med frågor gällande förhållandet kyrka-stat, och var av betydelse för den politiska filosofin. En efterblomstring upplevde skolastiken i Spanien under 1600-talet.
