Veto
Wikipedia
Veto (latin "jag förbjuder"), ett uttryck, som begagnades hos romarna för att beteckna den makt tribuni plebis hade att förbjuda speciella ämbetsåtgärder, riktade mot enskilda, att upphäva giltigheten och förekomma verkställigheten av offentlig myndighets förvaltningsföreskrifter, ja att med samma verkan inskrida mot senatsbeslut och beslut av komitierna, ej mindre comitia tributa, som leddes av tribunerna, än comitia centuriata.
Denna makt överflyttades med kejsardömet på romerske kejsaren. Uttrycket har sedermera upptagits som teknisk term för den enligt efterromersk statsrätt vissa myndigheter tillkommande rätten att
- fullständigt (absolut veto) eller
- till en tid (suspensivt veto)
göra kraftlösa annan myndighets beslut. I främsta rummet används det om sådan rätt för regering gentemot folkrepresentation. Då folkrepresentationen är delad på två eller (såsom på ståndsförfattningens tid) på flera avdelningar, har eller hade också dessa vetorätt mot varandra, i senare fallet vanligen deras majoritet mot minoriteten, men stundom också var och en mot de övriga. Suspensiv är här vetorätten, när de stridiga besluten underställs gemensam omröstning eller referendum. Driven in absurdum framträdde minoritets vetorätt inom en riksförsamling i det polska liberum veto.
Som ett slags vetorätt kan ock anses den vissa förvaltande myndigheter tillkommande befogenheten att kassera underordnade eller kommunala myndigheters beslut.
I de moderna förbundsstaterna kan i vissa frågor delstaternas majoritet eller en minoritet eller var och en av dem (till exempel i USA) eller en enda delstat (i Tyska riket före 1918 Preussen i förbundsrådet) ha vetorätt mot de övriga. I FN:s säkerhetsråd har de fem ständiga medlemmarna vart och ett veto mot beslut. I denna församling kan rösten nedläggas utan att detta räknas som veto.
