Folkvandringstiden
Wikipedia
Folkvandringstiden, en historisk epok under första årtusendet e.Kr. Folkvandringstiden karaktäriseras av att olika germanska stammar flyttar omkring på den europeiska kontinenten. Den germanska folkvandringen infaller mellan år 375 och år 568. Man brukar säga att den inleds med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien år 568.
[redigera] Sverige under folkvandringstiden
Folkvandringstiden inföll i Sverige från omkring 400 e.Kr. till omkring 550 e.Kr. Den föregicks av Romersk järnålder (från omkring Kr.f. till omkring 400 e.Kr.) och efterföljdes av Vendeltiden (från omkring 550 till omkring 800).
Folkvandringstiden var en dynamisk period, med riksbildningar runtom i Sverige, pampiga kungagravar i form av gravhögar och imponerande gravgåvor som gav en försmak av gravfälten i de svenska Valsgärde och Tuna samt engelska Sutton Hoo under Vendeltiden. Kustlandskapet i Svitjod - Roden - var indelat i skeppslag för att snabbt kunna bistå kungen vid ledung. Vid denna tid grundades också många gårdar och mindre byar, som än idag gett ortnamn åt samhällen och städer.
Flera källor nämner att Svearike fanns redan under denna tid, och enligt Beowulfkvädet, Historia Norvegiæ, islänningasagorna och Saxo Grammaticus' Gesta Danorum regerades av Ynglingaätten.
[redigera] Följder av folkvandringarna
De omfattande flyttningsrörelserna innebar att många folkslag slog sig ner på helt nya bosättningsplatser, där många lever än i dag. Den kanske mest konkreta följden blev att Romarrikets väpnade styrkor inte kunde försvara sig mot de ideliga flyttrörelserna, vilket ledde till att Västrom gick under år 476.
