Forntida Egypten
Wikipedia
 Egyptens historia |
|
|---|---|
| Forntida Egypten | |
| Antikens Egypten | |
| Arabiska Egypten | |
| Ottomanska Egypten | |
| Moderna Egypten | |
Det forntida Egypten omfattar Egyptens förhistoria och dess historia under perioden omkring 3000 f.Kr.-332 f.Kr.
Det forntida Egypten framträdde som en enad stat omkring 3100 f.Kr.. Arkeologiska fynd tyder på att ett välutvecklat egyptiskt samhälle har existerat under betydligt längre tid. Omkring 6000 f.Kr. hade stenålderns människor utvecklat ett välorganiserat jordbruk i Nildalen.
Omkring 3100 f.Kr. hade en härskare känd under namnet Menes enat Egypten, och han inledde den långa följd av 30 faraoniska dynastier - den kungalängd som brukar få tjänstgöra som kronologisk referensram tillsammans med Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Pyramiderna, de enda av världens sju underverk som överlevt in i vår tid, byggdes under den fjärde dynastin från omkring 2570 f.Kr. i Giza, och de vittnar än idag om faraonernas enorma makt. Det kom ändå att dröja till det Nya riket innan Egypten hade nått höjden av sin makt omkring 1567-1085 f.Kr., och dess kontakter sträckte sig från Kreta i norr till Nubien i söder, från Libyen i väster till stora delar av Främre Orienten i öster.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Egyptisk kronologi
- Huvudartikel: Främre Orientens kronologi
Den egyptiska historien delas upp i flera perioder men dess tretusenåriga historia saknar i princip tillförlitliga fasta tidpunkter, och de årtal som anges är fortfarande föremål för diskussion och forskning.
[redigera] Fördynastisk tid
| Egyptens historia |
| Det forntida Egyptens |
| dynastier |
| ca 3000 - 30 f.Kr. |
| Fördynastisk tid |
| Tidig dynastisk tid |
| 1:a 2:a |
| Gamla riket |
| 3:e 4:e 5:e 6:e |
| Första mellantiden |
| 7:e 8:e 9:e |
| 10:e 11:e |
| Mellersta riket |
| 12:e 13:e 14:e |
| Andra mellantiden |
| 15:e 16:e 17:e |
| Nya riket |
| 18:e 19:e 20:e |
| Tredje mellantiden |
| 21:a 22:a 23:e |
| 24:e 25:e |
| Sentiden |
| 26:e 27:e 28:e |
| 29:e 30:e 31:a |
| Grekisk-romersk tid |
| Alexander den store |
| Ptolemaiska dynastin |
Klimatet i norra Afrika har varit betydligt fuktigare än det är idag. Stora delar av dagens Saharaöken brukades fram till omkring 4000 f.Kr. då en stor klimatförändring ägde rum och människor började bosätta sig i Nildalen där översvämningar och skyfall gjorde jorden fuktig och näringsrik. Egyptierna lärde sig så på hösten och skörda på våren efter den varma vintern.
[redigera] Tidig dynastisk tid
Före omkring 3100 f.Kr. bestod Egypten två delar: Nedre Egypten vid Nildeltat i norr och Övre Egypten i söder, norr om första katarakten. De två delarna enades under den legendariske förste kungen Menes, endast känd från hieroglyfer på rituella sminkpaletter, och Egyptens härskare efter honom kallade sig härskare av Övre och Nedre Egypten och deras regalier innehöll symboler för de båda rikena. Med Menes flyttades makten från de lokala, autonoma byarna kallade nomos till en central administration som utsåg lokala monarker och som lät uppföra tempel i trä och sandsten som också fungerade som administrationsbyggnader. Den äldsta kvarvarande byggnaden från denna tid är den grav som byggdes för kung Zoser av hans rådgivare Imhotep. ) slutet av av 2600-talet började man bygga den gigantiska Cheopspyramiden vid Giza.
Begravningsritualerna från fördynastisk tid fortlevde bland bönderna under den arkaiska tiden men de rika började uppföra mastabor, föregångarna till pyramiderna.
Faraonerna under 1:a Dynastin (3100-2890 f.Kr.), samt 2:a Dynastin, härstammade från staden Thinis och kallades därför de Thiniska dynastierna. Staden Thinis låg något norr om Abydos, nära byn Girga. Första dynastins gravar fanns i Abydos och andra dynastins gravar fanns i Sakkara. Människooffer förekom i samband med begravningen av faraon, men detta upphörde i och med slutet på dynastin. Det finns bevis på egyptisk expansion in i Nedre Nubien och fortsatt egyptisk närvaro i norra Sinai och södra Palestina. Huvudstaden under denna period var Memfis (Men-nefer). Egypten under första dynastin bestod av större delen av Nildalen upp till första katarakten i Aswan.
[redigera] Gamla riket
Egyptologer anser att det Gamla riket (2270-2040 f.Kr) började med den tredje dynastin. Denna dynasti var den första som började bygga pyramider. Den första historiskt belagda pyramiden tillskrivs arkitekten Imhotep, som när han byggde en grav åt faraonen Djoser, var den första att tillämpa metoden att bygga ett antal mastabor ovanpå varandra i minskande storlek, vilka formade en trappa. Byggnaden kallas för Djosers Trappstegspyramid – vilken var avsedd att tjäna som en gigantisk trapp som den döde faraonens själ skulle använda för att nå himlen. Imhoteps prestation ansågs vara av sådan vikt att han senare upphöjdes till gud av egyptierna.
Efter denna första period byggdes flera andra pyramider, av vilka några övergavs innan de var färdiga. En berömd pyramid är ”Den Böjda Pyramiden”: halvvägs upp verkar det som om pyramidbyggarna började frukta att pyramidsidorna sluttade i en alltför kraftig vinkel, vilket innebar att de gjorde pyramidens topp trubbigare än nederdelen, vilket skapade en pyramid med egendomligt utseende.
Handelsförbindelser med Syrien förekom växte fram under den fjärde dynastin. Det finns vissa belägg för att Egypten omkring 2675 f.Kr. började importera timmer från Libanon. Omkring 2575 f.Kr. sätter faraonen Khufu (även känd som Cheops) sina spår i landskapet. Som viloplats åt honom byggs den största och mest kända pyramiden av dem alla, den stora pyramiden i Giza. När man betraktar gruppen av pyramider på Gizaplatån tycks den inte vara störst, men det beror på att den som ser störst ut är bygd på mark som är högre belägen, men Cheopspyramiden är tio meter högre.
Faronen Khufu var också ansvarig för att skicka expeditioner till Nubien för att hämta slavar och andra värdefulla varor. Det är osannolikt att dessa slavar blivit använda för att bygga de egyptiska monumenten, åtminstone inte till en början, eftersom de var ganska få. En populär teori är att det var det gamla Egyptens bönder som byggde pyramiderna och de övriga monumenten under Nilens översvämmingar. Detta är en attraktiv teori av flera skäl. När Nilen översvämmades hade stora delar av Egyptens befolkning ingenstans att bo. Nilen översvämmades ända fram till ökenranden och täckte all odlingsmark och flertalet bostadsområden. Om det erbjöds arbete med att bygga pyramider och monument under översvämningsperioden skulle det inneburit en chans för bönderna att förse sina familjer med mat och bostad. (Naturligtvis skulle hela betalningen bestått av skattemedel som bönderna själva fått betala vid sködesäsongen, men det var faraonväldets natur.) Denna teori skulle också erbjuda en förklaring till hur riket blivit så stabilt under många hundra år. Pyramidbygget fortsatte under lång tid och det finns hela 80 kända pyramidlokaliseringar, även om alla dessa inte är bevarade.
En effekt av anläggandet av de stora tempel- och pyramidbyggena var att de krävde en omfattande administration för att genomföra. Detta befrämjade framväxten av en klass av högre tjänstemän, vilket ledde till att flera maktcentra uppstod och kungamakten försvagades.
I slutet av det gamla riket försvagas kungamakten och riket härjas av svält. En teori är att ett plötsligt, globalt klimatomslag, i form av en sänkning av medeltemperaturen, minskade nederbörden i Egypten, Etiopien och Östafrika under två till tre decennier. Detta leder i sin tur till att Nilens årliga översvämning blev mindre vilket ledde till massvält.
Den siste faraon i den 6:e dynastin var Pepi II, som antas ha regerat i 94 år, längre än någon annan monark i historien. Han var 6 år gammal när han tillträdde tronen och 100 år gammal när han dog. Den senare perioden av hans regeringstid kännetecknades av ineffektivitet beroende på Pepis höga ålder. När han dog föll det Gamla Riket sönder.
[redigera] Första mellantiden
Den Första mellantiden präglas av inre stridigheter och sönderfall. Den verkliga makten ligger hos ett antal länsfurstar som ställs inför utmaningen att hantera omfattande svält. Omkring 2160 f.Kr försöker en ny faraoätt att återförena Nedre Egypten från huvudstaden Heracleopolis. Under tiden tar en annan rivaliserande släkt, med sin bas i Thebe, kontroll över Övre Egypten. En sammandrabbning mellan de två rivaliserande dynastierna ägde till sist rum. Faraon från Heracleopolis härstammade från en farao vid namn Akhtoy och de första fyra faraonerna från Thebe hette Inyotef eller Antef och tillhörde den 11:e dynastin. Efter ett sekel präglat av stridigheter vinner Thebe striden om vilken stad som ska vara huvudstad för Egypten.
[redigera] Mellersta riket
Under det Mellersta riket, främst förknippat med den tolfte dynastin, återuppstod Egypten som en enad stat under faraoner med namnen Amenemhet och Sesostris. Många litterära och konstnärliga alster tillkom under denna tid, och av efterföljande generationer betraktades Mellersta riket som en klassisk period. Denna tids språksskede, mellanegyptiska, blev ett standardspråk för senare tiders litterära produktion. Den politiska tyngdpunkten förskjöts ånyo till norr, och en huvudstad i nuvarande el-Lisht uppfördes. Kungapyramider fortsattes att byggas, om än i mindre skala och med sämre kvalitet. Fälttåg gjordes både mot nord och syd, och befästa handelsstationer anlades i Nubien. Decentraliseringstendenser och instabila gränsförhållanden gjorde till slut att Mellersta riket disintegrerade.
[redigera] Andra mellantiden
[redigera] Nya riket
Det Nya riket (ca 1550-1100 f.Kr.) var Egyptens storhetstid i territoriellt hänseende. Under denna tid etablerades Nubien som "koloni" ända ned till fjärde katarakten, och Syrien och Palestina gjordes till "protektorat". Nya Rikets faraoner var även flitiga byggherrar, något som märks inte minst från ruinerna av templet vigt åt nationalguden Amon i Karnak. Nya riket styrdes av dynastierna 18-20, och bland dessa dynastiers härskare kan Thotmes III ("krigarkungen"), Hatchepsut (den kvinnliga faraon) och Echnaton (den "religiöse reformatorn") nämnas.
[redigera] Tredje mellantiden
[redigera] Sentiden
[redigera] Fornegyptisk kultur
[redigera] Mumier och balsamering
Vid den fjärde dynastin började balsamering tillämpas. Att balsamera och att mumifiera betyder i stort sett samma sak. Att balsamera (”mumifiera” kommer från latinets ”in balsamum”, vilket betyder ”att lägga i balsam”, en blandning av väldoftande kådor) och att mumifiera var likartade processer som innebar att kropparna smordes med salvor, oljor och kådor. Ordet ”mumie” kommer från ett missförstånd av processen. Dåligt balsamerade kroppar (från den Sena Tiden) är ofta svarta och väldigt spröda. Man trodde att dessa hade blivit bevarats genom att de doppats i bitumen – det arabiska ordet för bitumen är mumiya. Numera finns det många metoder för att bevara en kropp (frysning, förvaring i sprit etc), men dessa var inte tillgängliga för de gamla egyptierna, den enda metod de kände till var att torka kroppen utomhus i den torra sanden, vilket lämnade kroppen i ett tillstånd där den inte såg levande ut och inte utgjorde en värdig boning för ”Ka” (själen). Det var dessutom inte ett särskilt vördnadsfullt sätt att behandla en farao. Lösningen på problemet kom från Nilen.
Nilen översvämmades varje år. Utan dessa översvämningar skulle Egypten inte varit mycket mer än en stor ofruktbar öken som genomflyts av en flod. Det översvämmande vattnet lämnade efter sig näringsrikt dy, vilket gjorde landet fruktbart. När vattnet drog sig tillbaka lämnade det efter sig pölar, vilka torkade ut i solen. Det uttorkade vattnet i pölarna lämnade efter sig ett vitt kristallinskt ämne kallat natron (ett vitt mineralsalt). Det intressanta med detta ämne är att det är kraftigt vattenabsorberande. Under det Gamla Riket avlägsnades drottning Hetepheres invärtes organ och lades i ett kärl med natronlösning (ca 3 procent). När kärlet öppnades återstod endast slam, vilket var allt som återstod av drottningen. Detta och andra tidiga mumifieringsförsök misslyckades totalt. Balsamerarna började därför arbeta med att finna metoder att bevara kroppens form. Metoden de använde var att linda in kroppen i lindor dränkta i bivax eller möjligen kåda. De utvecklade sådan skicklighet att till exempel hovmusikanten Waty, från den femte dynastin, fortfarande har urskiljbara vårtor, valkar, rynkor och anletsdrag.
